DSC_0130 (Foto Marcus Silwer)

-”Är du galen? Du kommer ju bli trött som en zombie!”, var min frus första ord när jag på torsdagen meddelande att jag skulle ut och cykla en sväng på fredagsnatten och komma hem först vid 15-tiden på lördagen. Efter lite tjat fick hon även ur mig att det ”bara” var 40 mil i ett sträck och det var väl inte så farligt? Nåja förhandlingarna slutade positivt och jag fick till och med en ”lycka till”-puss av både fru och dotter när de lämnade av mig på parkeringen i Barkarby. Jag hade laddat upp med mat på mellanbrorsans yngsta dotters studentmottagning i Örbyhus så transportlogistiken till starten löste sig således galant.

Jag tog med mig alla pinaler och gick runt hörnet och möttes av ett 15-tal cyklister klädda i orange reflexvästar. Huvudgeneralen och randonneurprofilen Johan Mölleborn skötte administrationen och delade ut stämpelkort. Tyvärr skulle han inte cykla med oss denna gång men räknade ner minuterna innan start och så plötsligt drog vi iväg för 40 fina mil upp till Gävle och tillbaks. Johan lovade dock att vara tillbaks för afterbiken som enligt plan skulle starta exakt 14.00. Eftersom Lilla Barkarby öppnar precis då och helt logiskt inte serverar kalla öl när de har stängt så fanns det ju ingen anledning att komma tidigare om man nu skulle ha sprätt i benen under rundan.

Vi körde norrut genom Jakobsberg, Kallhäll, Rotebroleden och sedan utmed E4 mot Märsta. Rutten går sedan upp till Uppsala, Älvkarleby, Skutskär, Gävle, Sandviken och sedan söderut igen via Östermåla, Uppsala och tillbaks till Barkarby. En ganska enkel rutt men jag förlitade mig ändå helt på att jag skulle kunna hänga med någon annan som var utrustad med GPS. I telefonen hade jag iof laddat in rutten i STRAVA så om jag blev lämnad ensam där i natten borde jag med lite fixande kunna hitta rätt väg.

400KM Barkarby

I vederbörlig ordning skötte Marcus de första förningarna och jag hängde på tillsammans med Oscar. Vi låg i början i tvåpar men senare blev det ett led. Vädret var fint, lagom varmt med en viss motvind och ibland lite sida mot. Det började efter ett tag mörkna lite men senare under natten visade det sig att det aldrig blev helt mörkt så jag klarade mig helt utmärkt med min gamla silvalampa.

Upp mot Uppsala körde vi samma vägar som Skandisloppet gick på tidigare i år. Vi körde även över den bro som fortfarande var ”under construction”, fast denna gång utan ett grusparti. Upp genom Uppsala och ut på gamla E4 till Statoil som numera heter CircleK. Vi rullade in och om jag inte minns fel var vi nu 12 cyklister. Stämpling, lite korv med bröd och så samlade vi ihop alla och drog iväg efter ett kanske lite väl långt stopp. Killarna som jobbar ensamma på en mack mitt i natten har kanske inte utbildning i snabb logistik för cykelnödiga randonneurer.

Vi fortsatte på ett led på gamla E4 och om ni minns den så är den väldigt rak upp förbi Björklinge och vidare norrut. Marcus tog en lång förning och sedan var det min tur. Alltid svårt med vad som gäller avseende hastighet i en sådan här grupp och inte oväntat tog jag i så att det kom en del synpunkter bakifrån att vi inte skulle slita sönder klungan. Ja det var ju en bra taktik att behålla så många som möjligt så här i ”början” av rundan. Således körde vi sedan i ett ganska jämnt tempo med ett snitt kring 32km/h.

Nu rullade milen på och det blev ganska kallt emellanåt och som minst hade vi nog 8 grader. Vad gör man då förutom att bara trampa där i natten. Jo man kan fundera på olika saker. Varför kör snubben framför mig bara på lilla klingan? Hur långt är det kvar? När kommer vi till Dragon Gate? Varför ser vi inga älgar? Hur fin blir medvinden från Sandviken? Nu när vi kört 10 mil är det väl bara en Vätternrunda kvar? Man kan också försöka räkna ut hur långt vi kommit versus hur långt det är kvar i förhållande till hastighet för att vi skulle vara åter vid Barkarby kl 14.00. De beräkningarna går ganska sakta sådär klockan 04.45 utan sömn och efter 15 mil på sadeln. Nåja, målet var att cykla på 31,7 i snitt eller nåt sånt hade Marcus sagt och det verkade som om vi gjorde det.

Dragon Gate passerades och sedan närmade vi oss Skutskär. Där, nära havet blev motvinden rejäl och Marcus utbrast glatt att nu skulle vi få det helt perfekt på vägen söderut. Samtidigt hade solen börjat gå upp och sken vackert mot oss mellan träden.
Skutskär blev först en besvikelse, det luktade ingenting när vi trampade in i stan. Men det visade sig bero på vinden och när vi passerade söder om fabrikerna kom en lite stickande lukt av något kemiskt blandat med trä. Inte så farligt alls faktiskt.

In mot Gävle ökade vi takten och jag fick ibland göra pelotonspurter efter någon rondell. Vi körde lite slalom i stan innan vi kom fram till den fina Statoil-macken som låg och mös i solgasset utmed motorvägen. Nu var det dags för stämpling och frukost, alla köpte rejäla mackor och vi tuggade frenetiskt och sörplade kaffe. Vidare ut och en ganska kort väg till Sandviken där vi ställde oss vid en stor glass och tog kort samt lät randogeneralen Bengt S skriva på våra stämpelkort.

Nu sa Marcus åt mig att vi skulle öka farten och då gjorde vi det. Jag tror vi blev fem gubbar ganska omgående och sedan körde vi i 36-40km/h och hade förningar på 3-5 km. Vinden var verkligen perfekt och vägarna var helt formidabla. Solen sken mellan trädstammarna där vägen slingrade sig fram och vi avverkade mil efter mil i ett ganska högt tempo.

Vi körde genom några brukssamhällen och plötsligt kom vi till några fina broar över några forsar, jag tror det var söder om Gysinge. Vi stannade och tog en del kort och uppdaterade oss lite på Internet. Upp igen i sadeln och vidare. Efter ett tag blev vi lite fikasugna och som ett under dök Östervåla upp med ett trevligt fik med både korv, kaffe och glass. Vi hängde där ett tag och så plötsligt dök nästa grupp upp med Bengt S, mfl. Festligt. Vi hade dock lite sprätt i benen så efter att vi svept en del pommes och kaffe drog vi vidare.

Nu började man se fram emot avslutningen och in mot Uppsala blev det tyvärr en del kantvind. Som av en händelse körde vi också nu samma väg som Skandisloppet och då var det iof ännu mer vind. Nu blev det lite drygt och man räknade ner så smått. Skylten Uppsala Kommun dök upp och eftersom jag låg först då innebar en ganska modest fartökning inga som helst problem att knipa den. Oscar menade dock att den inte gällde något speciellt. Vadå, skylt som skylt!

Nu började jag få en viss ömhet i ena hälsenefästet. Inget direkt att bry sig om som gammal stridis men humöret sjönk någon grad. Satt jag med foten lite mer vikt nedåt kändes inget men det blev en konstig tramprörelse. Nåja, det skulle inte hindra mig från att hänga med det här gänget i alla fall bestämde jag mig för.

Efter en evighet var vi så åter i Uppsala och körde mot McDonalds men så plötsligt ropade Niklas, tror jag, att vi passerade ett gammalt hederligt kondis. In för lite kvalitetsfrosseri, bland annat åt vi smörrebröd och prinsessbakelser. Snicksnack om diverse lopp och det visade sig att vi hade minst två PBP-fullföljare i gruppen – hårda killar.

Ut igen och vi körde söder mot bron. Vi passerade ett antal orange skyltar som ingen läste. Plötsligt mötte vi en av våra randokollegor, Johan, som uppenbarligen hade passerat oss när vi hade smörrebrödsfesten. –”Bron är borta!”, ropade han. –”Va”, sa vi lite klentroget. –”Jo den är borta, vi måste ta en annan väg”. Några läste in sig och så körde vi tillbaks upp till Uppsala och svängde höger ner efter en annan bro.

Nu susade vi på snabbt och plötsligt var vi i Märsta och sedan var vi i Sollentuna och plötsligt var vi i Häggvik och svängde höger mot Barkarby. Med min lilla hälsena i åtanke slog jag eventuell spurt mot Barkarbyskylten ur hågen. När vi närmade oss drog Marcus upp en rejäl spurt som dock Oscar täppte till. Marcus låg bakom ett tag och lurpassade och plötsligt drog han upp farten igen och vann då slutligen den mest prestigefyllda skyltspurten. Jag, Erik och Niklas tog det med ro.

Sedan kom vi så fram ganska prick 14.00 efter 413kms cyklande i ett sträck. Förutom en viss sömnighet och lite öm hälsena kände jag mig ganska fräsch. En kall Bel Pils slank ned och efter lite kort afterbikesnack tog jag min cykel och rullade till pendeln för hemfärd.

Att summera alla intryck från en 40-milare är inte lätt. Vi hade det väldigt trevligt även om vi inte hann snacka så mycket. Väderförhållandena var helt perfekta inte minst när solen gick upp och vi hade medvind. Motvinden var förstås lite seg när vi körde norröver och det blev lite kyligt ibland. Vägarna söderut från Sandviken via Gysinge kan för övrigt sannerligen rekommenderas till alla cyklister!

Vidare blir en randogrupp lite vad man gemensamt gör den till och ingen tar egentligen någon direkt ledning utan det blir lite hipp som happ. Ofta bromsades det i täten när det plötsligt blev pinkepauser. Några direkt tydliga tecken gjordes inte och med den inneboende seghet en randonneur har i skallen blev det ibland lite snabba inbromsningar. Det här med hastighet är också lite klurigt. Skall man köra i 35+ och inte få med alla i början eller är det 30+ som gäller? Inget som man direkt diskuterar utan gruppens beslut formas efterhand.

Att cykla 40 mil i ett svep känns kanske långt för många. Jag tror det mesta sitter i huvudet och att man som vanligt mentalt får dela upp rundan i etapper. För en 55+ SUMO-cyklist som först vaknar efter 10 mil är det en perfekt sysselsättning en fredagsnatt!