SUMO goes to the Alps

20160827_042218149_iOS

Helgen 26-28 augusti gav sig El Gringo (Stefan Gustavsson), The Lightning Bolt (Fredrik Lindskog) och The Joker (Claes Westberg) kompletterade med Jens ”Kadens” Loftheim, John Gunnarsson och Alex Lind av till Meiringen i Schweiz för att köra Alploppet Alpenbrevet 2016. Alpenbrevet är ett lopp som finns i olika klasser och givetvis på SUMO-style skulle vi köra det längsta, Platina, som är 270km och ca 7.000 höjdmeter, något det senare skulle visa sig att vi bittert fick ångra.

Vill redan nu varna läsaren för att detta inlägg blir långt, vilket måste bero på farten jag höll under loppet, dvs snabb fart och kort tid blir en snabbläst och kort RR medans långsam fart och lång tid förpliktigar en längre RR!

Men helgen började förstås med en uppvärmningsrunda vilket skulle vara en kortare variant så här dagen inför det stora loppet. Stefan, som var reseledare, hade sett ut en fin liten tur upp till ett slott där vi endera skulle fika eller luncha. Efter ett pars timmar mekande för att få ihop cyklarna som av någon outgrundlig anledning faktiskt kommit med planet till Zürich utan minsta missöde så styrde vi kosan (rätt mycket kossor fanns det också:-)) mot Axalp, och redan av namnet att döma borde man ju begripit att det inte skulle bli någon normal uppvärmningsrunda. Nåväl efter ca en mil på platten där det ömsom drogs hejvilt och ömsom lite lugnare så stod vi helt plötsligt mitt ute på en landningsbana för Schweiziska armén. Nu var goda råd dyra, skulle vi köra spurter på målrakan eller skulle vi se till att snabbt som f…n ta oss av flygfältet innan någon nitisk Schweizisk MP fick syn på oss och vilken väg skulle vi ta? Efter snabbt fattat beslut och en 180-gradare var vi snart tillbaka utanför militärområdet och på väg mot Axalp igen.

20160826_110756123_iOS

Nu vidtog en lite lugnare cykling ett tag innan Stefan, som var rätt sugen på bergsklättring, fick syn på avfarten upp i bergen. Då minnsann skulle klättrartalangerna visas av samtliga cyklister och en hetsig uppstigning vidtog. Jag som förutom varandes äldstemannen i gänget väl känner min bergsgetskapacitet la mig på behörigt avstånd och till slut så hittade vi i alla fall slottet efter några hundra meters klättring. Dessvärre var det en bra bit ned till själva slottet och förfriskningarna, meter som givetvis skulle klättras tillbaka efter väl förtjänt fikapaus med vidunderlig utsikt ut över sjön Brienzersee.

20160826_090210209_iOS

På´t igen alltså och tempot fortsatte i en för morgondagens lopp alltför hög fart. Som tur var lyckades Stefan punktera så vi, i alla fall jag, fick en väl behövlig vila på några minuter. Upp i sadeln igen och plötsligt börjar det gå j….t trögt för mig och pulsen upp i det onormala och givetvis har trycket i mitt bakdäck sjunkit från mina normala 10 bar till någonstans i närheten av normalt Cx-tryck på några få bar, inte undra på att det gick trögt, pyspunka på nästan ny tub, kul. Nåväl Fredrik var hygglig och lånade ut sin pump så i med några bar till så det i alla hjälpigt gick att vingla fram igen. Samtidigt har Stefan gett upp och beslutat sig för ny slang och då tyckte jag det var lämpligt att fortsätta i egen takt medans övriga gänget hjälpte honom.

Efter ett tag kommer Jens ifatt och vi tar oss med gemensamma krafter upp till toppen, nästan! Efter ett tags väntan dyker resten av gänget anförda av Fredrik som lägger in en SUMO-spurt sista biten. Och gissa vad, Fredrik hittar ett segment på en kilometer till som han givetvis måste ta och sätter iväg med John medans vi andra lite mer sansade cyklister anser att 10 km uppför och 1.000 höjdmeter är en lagom uppvärmning dagen före den stora utmaningen. Har man inte studerat kartan tillräckligt noga så missar man ibland avslutningen av ett segment och så blev fallet för Fredrik och John den här gången.

På vägen ner hittades ett mysigt ställe där diverse energi i olika former intogs, vissa valde ostindränkta brödskivor, andra Gelato grande!

20160826_125827012_iOS

Fredagen och kvällen avslutades med nummerlappshämtning, påfyllnad av slang och tuber för givetvis måste min tub bytas och så även Fredriks som också lyckats punktera. Rik blev han cykelhandlarn den här dagen!

Race day

20160827_042218149_iOS

Uppstigning och frukost 05.00, sista finslipning av hojarna och sen rullar vi ned till starten. Kvällen innan hade vi studerat möjliga snitthastigheter för att ställa oss i ”rätt” startgrupp vilket vi bedömde 24km/h borde vara. Redan där borde jag förstått att något var fel. Omringades totalt av trådsmala bergsgetter med karbonvidunder. Nåväl, eftersom vi dessutom dagen innan på SUMO-style konstaterat att tidspasseringsgränserna var något en SUMO absolut inte skulle behöva bry sig om så var det bara att gilla läget.

Pang, där gick starten, INTE! En klåfingrig Schweizisk urmakare trycker på fel ställe och vips går skottet med den enda kulan han hade i sin pistol iväg 30 sekunder för tidigt och loppet måste återkallas. Efter diverse palaver lyckas startern till slut räkna ned till 06.45 och skriker iväg deltagarna, eftersom han tidigare skjutit iväg den enda kulan han hade.

Fulla av adrenalin ger vi oss iväg ut ur stan på väg mot det första passet. Stefan så full att han vid första järnvägspassagen studsar upp en halvmeter luften och ned på sadeln igen som givetvis sjunker ner i sadelröret, säkert flera mikromillimeter, vilket gör att vi redan efter 3 minuter måste göra ett teknikstopp och justera sadelhöjden. Fredrik som har annat i sikte pinnar på i sann SUMO-anda medan vi andra som tycker lite synd om Stefan, speciellt jag som dagen innan stuckit ifrån honom, stannar till en stund medans problemet löses.

Nåväl upp i sadlarna och iväg igen. Jag känner ganska snart att jag glömt mina bergsgetsgener hemma i Sverige, och lägger mig i en egen takt för att inte totalt spränga mig redan uppför första passet, Grimsel 26,7km och 1.513 höjdmeter. Efter att trampat på i nästan 2 timmar nås toppen och däruppe väntar resten av teamet.

20160827_065824579_iOS 1

En snabb dricka och sen iväg igen. Snabbast iväg är förstås Alex och John och som fd elit-roadracingförare, brakar dom nedför alpvägarna i hastigheter som skulle göra vilken pilot som helst grön av avund och själv inser jag snabbt att jag sett ryggen av mina polare för sista gången den är dagen då devisen slöast uppför slöast nedför verkar ha fastnat som ett ogenomträngligt mantra i hjärnbarken den här dagen. Bestämmer mig snabbt för att den här dagen kommer att bli lång och dryg men kan man inte cykla snabbast så kanske man kan ta flest och bäst fotografier i alla fall, någon j….a tävling måste man ju vinna, eller hur?

Efter att ha lyckats trassla mig ned till botten av stigningen börjar snabbt, alltöfr snabbt, nästa klättring, Nufenenpass som är dagens högsta på 2.447 meter, 12,8km lång och 1.108 höjdmeter.

20160827_090208655_iOS

Genom en fantastisk dal med vyer nästan som hemma i Stockholm. Det positiva med dom fantastiskt vackra dalarna är just det att dom är vackra. Ska man hitta något negativt är det att man ser f……..t långt bort och när man kikar riktigt långt bort och högt upp så ser man faktiskt att det går en väg där borta långt ute i atmosfären och när sen hjärnan i en serpentin där stigningen går ned på ensiffriga procenttal inser att shit, dit upp ska jag också, ja då inser man att många fotografier blir det den här dagen, och jag som knappt gillar att fotografera. Nu hade ju Stefan bestämt att teamet skulle återsamlas på toppen av alla pass men med mitt tempo skulle det för resten av gänget innebära risk för förfrysning, trots att temperaturen låg närmare solsting än köldskador så jag skjuter snabbt, något gick i alla snabbt den här dagen, iväg ett ”Kör, vi ses ikväll”-SMS så när jag når toppen ser jag inte skymten av vare sig någon SUMO eller någon annan i teamet.

20160827_085910653_iOS

Nu börjar man ju så smått fundera på det här med tidspasseringsgränser också och inser snabbt att det var kanske inte helt genomtänkt att dagen innan sitta och skratta åt att dom där tiderna var minsann inget för en SUMO att bry sig om. Nåväl eftersom det var nedför ett par mil nu skulle det väl inte bli några problem, det var ju ändå 11.45 som repet skulle dras. Antagligen lite halvt omtumlad av dom höga höjderna så hade hjärnan mosat igen lite redan nu och missat en halvtimme för när jag till slut vid gott mod når förtäringsdepån, får i mig dryck, laddar ryggfickorna med gel och bars och hoppar upp på min Italienska hingst så möts jag av nedan skylt, Platina tour Geschlossen från 11.15.

20160827_094935125_iOS

Första tanken, det var väl själva f..n också, andra tanken (det tog nog några minuter mellan tankarna), det kanske var lika bra för det skulle ju åska och regna framåt kvällen och mina fantastiska lampor som satt på cykeln lyste upp ungefär som en mosquito så för att slippa efterlysning och nödräddning av den Schweiziska armén var det nog lika bra att det blev en kortare tur, den sk Gold tour för den var ju bara 17,7 mil och 5.500 höjdmeter!.

Tyvärr hade jag ju inte lyssnat så noga på Stefans pre-race rapport så nu hade jag förstås ingen aning om vad som väntade men en skylt med St Gotthardspasset 11km påminde mig snabbt att just det passet var ett pass som Fredrik hade bestämt att det skulle vi minsann ta som återhämtningspass på söndagen efter väl genomfört race eftersom här fanns det minsann lite kullersten att cykla på.

20160827_101205906_iOS

Ja, det var nog inte heller så noga genomtänkt skulle det visa sig i efterhand. Upp i sadeln och iväg och så sant så, snart dök dom upp kullerstenarna varvat med riktigt fin asfalt någon meter här och där. Då tar den sadistiska sidan av min hjärna överhanden och tänker, j…r vilken tur att jag missade tidsgränsen för då får jag ju cykla kullerstensklättringen idag och slipper den imorgon. Inte heller det någon genomtänkt tanke visar det sig snart av flera skäl. Återigen fantastiska vyer men rätt snart så upphör asfalten att överhuvudtaget existera och nu är det bara kullersten. Kanske är det bra för kullersten kan man väl inte lägga i samma procentuella lutning som asfalt, fast kanske ändå? När man varit ute och trampat runt lite i berg i gassande sol, klättrat uppför ett par berg, susat nedför samma berg, fast på andra sidan i överljudshastigheter, INTE, befinner sig i den övre medelåldern med största sannolikhet druckit för lite vätska och käkat för lite energi så är det inte helt otänkbart att det börjar kännas lite konstiga dragningar här och där i benen, mycket riktigt så kom krampen krypande som maskar upp ur kullerstenen. Men visst, det går ju att stå upp och cykla också så snabbt som f…n i med den näst lättaste växeln (för den lättaste hade ju redan fått permanent uppehållstillstånd på den Italienska hingstens kassett, tack Jonas för att du monterade på den samma vecka!) och ett par tramptag så fullkomligt attackerar kullerstensmaskarna andra muskelpartier som man inte ens visste fanns. Ja, vad gör man då? Man kan ju inte lägga sig ned och vila eller ens tycka synd om sig själv så bort med hjärnan ett tag, eller kanske ett fotografi, bra idé för då får du ju vila ett tag.

20160827_110400387_iOS

Bra med belöningar ibland. Vid det här laget har man sedan länge konstaterat att det blir med ungefär 100% sannolikhet ingen mer asfalt på den här klättringen och desperat utnyttjar man vägarnas så kallade avrinningsytor, dvs dom partier i betong på ungefär två decimeter vid sidan av vägen som dels är hyfsat korta och dessutom rätt svårnavigerade med en hjärna som kokar och ben som i alla fall slutat skicka varningssignaler att dom har slut på soppa sedan ungefär ett par timmar tillbaka. Såhär i efterhand var det en fantastisk klättring och en jag gärna skulle göra om igen, dock utan drygt 2.500 höjdmeter innan. Ett fenomen jag märkt när man är så där lite lagom mosig är att man ser fram emot depån på toppen av varje pass. Något sådant fanns tyvärr inte på toppen av St Gotthardspasset, så lätt skulle det inte vara. Bit ihop nu för f…n för efter uppför kommer nedför och på vägen nedför passet på vägar som flygplansrakor så registrerar cykeldatorn rent episka hastigheter, i alla fall för mig men jämfört med roadracingproffsen i teamet motsvarade min hastighet säkert något dom når på friläge.

I Andermatt, ja den skidorten har ni nog hört talas om, kom till slut en depå och där fylldes det på med bl a den världsberömda Alpenkäsen. En ost som oavsett vad den egentligen smakar smakade gudomligt gott just den här dagen. Sen bar det faktiskt av utför igen, detta med väldigt blandade känslor för efter nedför kommer ofrånkomligen uppför och här vaknade hjärnan till liv igen med en signal om att Stefan vid gårdagens pre-race rapport meddelat att just Andermatt ligger på en annan sida av berget som målgången vilket enligt naturens lagar innebär att ska man cykla till målet så måste man över ett pass till!

Sustenpass visade skyltningen, och här reagerade faktiskt hjärnan igen att det skulle ju faktiskt vara dagens sista pass oavsett om man kört den tuffa långa rundan eller den något kortare, ja 10 mil kanske inte är så kort men i mitt dåvarande tillstånd och med den hjärnkapaciteten får det nog anses vara kort. Yippie! Speciellt efter att en snabb koll på en skylt noterar att det ”bara” är 14km till toppen och ett land fyllt med precisionsstinna urmakare kan väl inte ha mätt fel i alla fall, eller? Återigen in i en helt episk dal med vyer som gör att man nästan blir tårögd, eller var det av smärtan i benen som nästan framkallade tårarna? Kunde det väl inte vara för hjärnan hade ju slagit av den delen som känner smärta. Ni kommer väl ihåg att en positiv sak med dessa dalar är den fantastiska naturen men kommer ni ihåg vad som inte är lika positivt? Rätt gissat, man ser f…..t långt, speciellt när det inte är några serpentiner på vägen och här var det inte många serpentiner, i alla fall inte första milen.

20160827_135717997_iOS

Efter ett tag dyker den upp, helt (nästan) oannonserat, depån som gör att man kan fylla på med energi igen, välbehövligt. Tycker mig höra någon vid min sida fråga hur långt det är kvar till toppen och få svaret 5km. Kollar snabbt cykeldatorn och här måste hjärnan fått en lidnersk knäpp igen för om det stämmer så är det inte 14 km till toppen utan snarare 12-13km. Bestämmer mig snabbt för att Schweizarna kanske inte är såna där precisionsstinna urmakare allihop, bäst att köpa ett annat märke på nästa klocka. Upp i sadeln igen med ny energi och ett humör som man bara kan misstänka att somliga drogpåverkade upplever ibland. Sen kan ju undra hur fort man egentligen cyklar när man blir omkörd av en gubbe på MTB med såväl pakethållare och stänkskärmar? Snabbt ned på jorden igen alltså. Men upp med synen i alla fall och vad skådar ögat då? Jo ni kommer väl ihåg att tittar man riktigt noga och långt bort och högt upp så kan det dyka upp en väg, så även här och lögnaren vid förra depån kan inte ha varit urmakare i alla fall för upp till det passet är det definitivt inte några 5km och dessutom betydligt längre än dom 14km som skylten i början av stigningen visade. Dags för ett fotografi igen. Passeras av en cyklande dam, absolut inget fel på damer men när dom cyklar förbi mig med gympadojor på, ja då har t o m jag fått nog och råttorna har mognat. Nu släppte alla mina hämningar och jag lyckades nog öka farten med en hel km/h och tog mig sakta men säkert förbi damen i gympadojor, äntligen en seger!

Rätt som det är kommer ledarbilen, dvs bilen som markerar att nu minsann kommer snart ledarna av det långa racet, det som jag skulle ha kört vill säga, och hade det inte varit för att det hängde något som såg väldigt bekant ut under dom (cyklar) så hade jag nog trott det var fåglar som flög uppför vägen, så snabbt gick det. Nu var jag ju riktigt nära toppen och ser slutligen vägen plana ut rakt in i en tunnel och i slutet på tunneln ett ljus på samma nivå som jag själv så inser man att nu är det plant åtminstone några meter till så man kan få lite återhämtning och voila, på andra sidan är depån. Dags att fylla flaskor med dryck, j….r vad gott det är med Cola en sån här dag, någon energibar och givetvis lite mer Alpenkäse och sen inser jag ju att här måste jag ju också ta ett fotografi på toppen av Sustenpass på 2244 meter efter 1,046 meters klättring.

20160827_144115003_iOS

Dyker upp någon vänlig holländare som snabbt knäpper ett foto av mig och som tack på min fråga om det bara är nedför till målet svarar han Ja, förutom då en liten liten knäppa på 1,5 km några km innan mål och då tänker man hur svår kan en liten liten knäppa vara, och faktiskt inte så himla svår skulle det visa sig.

Vid den här tiden hade jag endera lärt mig att köra bättre (=snabbare) utför alternativt totalt tappat omdömet för efter att ha blivit passerad av några tio i toppcyklister från den långa sträckan som istället för att bromsa som normalt är när man närmar sig en serpentin i 70-80 knyck istället slänger i ytterligare en växel och trampar ännu fortare så tyckte jag att det här gick ju riktigt bra. Då, mer eller mindre oannonserat, dyker ett vägbygge och trafikljus som givetvis är rött upp och där står en hel drös med bilar och cyklister och det är vid dylika tillfällen man verkligen önskar att man hade haft sinnesnärvaro nog att sätta på nya bromsklossar innan man gav sig ut på äventyr i bergen. Nåväl, lyckas med minsta möjliga marginal få stopp på den Italienska hingsten och får samtidigt den enligt mig då lysande idéen att nu har jag ju chansen att faktiskt haka på ett gäng cyklister och kanske t o m för ovanlighetens skulle passera någon. Bra idé tyckte jag just då, mindre bra skulle det visa sig senare då jag i för mig hög hastighet kommer in i en kurva helt fel. Kroppen blir som en fiolsträng och för en kort stund ser jag mig själv kasandes ner för slänten på andra sidan vägen bland träd och koskit men just då, av någon hittills ej identifierad anledning dyker broder Johns, eller var det Alex’s, ord upp ur dunklet i hjärnan, ”slappna av så går det lättare” och just slappna av var inte något jag hade något större problem med då kroppen snabbt återgick till sitt geléslappa tillstånd och kurvan klarades med marginal. Lyckades efter det hänga på ett par cyklister ända ned till det planade ut och den lilla lilla knäppan på 1,5 km dök upp och gissa vad, den var inte mer än 1,5 km (Holland – Schweiz 1-0 i precisionsmätning!).

Så efter nu närmre 11 timmars cyklande tog jag mig i mål, förärades en undertröja med vindskydd fram och satte mig ned för att medelst telefon meddela omvärlden i form av familjen att jag överlevt dagen. Innan jag styrde kosan mot närmsta bar för vätskeersättning tänkte jag att lika bra jag meddelar resten av teamet var jag befinner mig i det fall jag totalt tappar omdömet så skjuter iväg ett snabbt ”jag-har-överlevt-och-befinner-mig-i-målområdet-på-väg-till-närmsta-bar”-SMS till Stefan och nästan innan jag hinner omgruppera så kommer ett svar att vi, dvs resten av teamet, sitter redan i hotellbaren! Iof sig så var min syn tämligen dimmig dom sista milen men kunde dom verkligen kört förbi mig utan att jag märkt något??? Hittade dom i hotellbaren, några redan duschade och omsvidade och något molokna. Vad hade hänt? Jo, tro´t eller ej men hade inte också dom missat tidspassagen med liten marginal.

Alla var rejält slitna efter dagen men vid gott humör och konstaterades nog att 17,5 mil och cirka 5.000 höjdmeter var ett gott dagsverke och dessutom ”slapp” ju Fredrik m fl köra kullerstensklättringen dagen efter som recovery-ride för den hade dom ju redan kört idag.

20160827_162454057_iOS

Starkt överens om att det varit ett härligt lopp med fantastisk cykling i magiska omgivningar. Inte helt klart om alla skulle göra om det igen men själv skulle jag nog efter någon dags betänketid definitivt göra det. Kanske redan från början satsa på den lite kortare turen för att slippa riskera käftsmällen att repet dragits och har man inte kört så mycket långa klättringar tidigare ska man ha respekt för dom tycker jag.

Söndagen skulle avnjutas i form av en lugn recovery-ride på några få mil. Även där sket det sig ordentligt skulle det visa sig. Ut ur byn gick det väl i någorlunda normal hastighet men sen drog framförallt John upp tempot betänkligt och på vägen hem efter ett fikastopp och en lunch så blev det riktigt lagtempo där kossorna undrade vilken typ av tåg det var som kom på just deras åker?

Summa summarum en riktigt trevlig helg som föregicks av ett flertal gemensamma träningstillfällen samt för den delen också en bra sponsor, Bici Amore Mio (biciamoremio.com), som sponsrade oss med ett helt kit. Tack till hela teamet för stöttning och support under resan.

Intresserad av att veta mer, kontakta mig, Stefan, Fredrik, John, Jens eller Alex.

/The Joker

Ytterligare några fina bilder från det fantastiska landskapet:

20160827_135710493_iOS 20160827_112757257_iOS 20160827_063856406_iOS 20160826_093322623_iOS

Facebook Comments
« »

© 2019 Sumo Cycling Club. Tema av Anders Norén.