Några av Stockholms hårdaste triathleter – Terrible Tuesdays – hade fått för sig att de är ena riktiga fenor på lagtempo. Istället för att som ordinära cyklister nöja sig med att leta upp ett obskyrt strava-segment och med största möjliga hemlighetsmakeri bomba det på egen hand så slog de på stora trumman och anordnade en riktig träningstävling, sanktionerad av SCF, i lagtempo. För att höja ribban ännu ett snäpp så valde de ut ett 44.7 k långt prestigesegment på Ekerö. Bara så att detta blir gjort i ett tidigt skede av texten så vill jag direkt passa på att tacka för arrangemanget. Det är fantastiskt bra och kul med alla engagerade cyklister som inte tvekar att sticka ut hakan och fixa roliga cykelaktiviteter.


För Sumo CK var det en självklarhet att ställa upp, inte bara med ett lag utan två. ”The Grasshoppers” hade tagit sitt namn efter gräshopporna som ju har ökänt starka ben och i princip bara behöver petas på för att de ska fara iväg helt okontrollerat och ”Yamato” döptes efter det vansinnigt stora japanska slagskepp som under andra världskriget fick som sista uppdrag att fara iväg med precis lagom med bränsle för att strandsätta sig vid Okinawa och kämpa till sista man.

 ”The Grasshoppers”

Det handlade alltså om lagtempo. Jo det låter ju trevligt. ”Tillsammans är vi starka”, ”Vi turas ju om att dra”. Nej. Nej. Nej. Lagtempo är inte för cyklister som helst poserar med svindyra högprofilshjul framför något hippt cykelcafé och omsorgsfullt curlar sina egon genom att då och då haka av en amatörpendlare vackra junimornar med solen i ansiktet och vinden i ryggen. Under ett lagtempo kan ingen gömma sig. Du kan inte ens längre lura dig själv att du egentligen hade orkat lite mer. Går det för långsamt så ser dina lagkamrater det direkt. Tar du ut dig bara lite för mycket i din förning så får du ett litet helvete att komma in på hjul igen. I värsta fall slutar ditt race med att du ser dina vänner segla iväg medan dina ben glöder av syra och du gör fåfänga försök att få kontakt med det sista hjulet i tåget. I det på gränsen till absurda fokuset på att hålla farten uppe så finns ingen tid att slänga ut några livbojar till den cyklist som drunkar i sin egen mjölksyra.

Efter en koncis genomgång av racet och reglerna så fick vi äntligen ställa upp oss för anfall. Lagen släpptes iväg med en minuts mellanrum. Det var perfekt då möjligheten faktiskt fanns att kunna jaga ikapp samtidigt som man kunde ana att vargarna släppts lös bakom en. Grasshoppers var iväg och Mathias ”The Crazy Bullet” Wikman, Michael ”The Early Bird Falcon” Swedberg, jag själv och Anders ”The Brute” Ekström formerade oss enligt noga genomtänkt ordning på startlinjen. Mitt eget uppdrag var, som jag tolkade det, att servera The Brute’s ca 95 kg muskler möjlighet att ta långa förningar i hög fart i utförslöpor och på flacken. Ett deluppdrag var att snabbt komma in på hjul efter mina egna förningar och inte själv trilla av i någon av storebrors monsterförningar.

Vi drog igång i ett stenhårt tempo och maler på för allt vad tygen håller. Kedjan funkar bra och vi cyklar tajt och snabbt. Sammanbitet trampar vi på och endast korta kommandon bryter av mot ljudet från hur vi skär genom vinden. När vi börjar närma oss vändningen så börjar dock det mördande tempot sätta sig i benen och nu börjar den delen av cyklingen som är lagtempots kärna. Den delen som gör lite ont. Den hastigheten som vi satt upp kommer inte längre av sig självt utan måste hamras fram med ren och skär viljekraft.

Strax innan vändning så kommer SCK:s elitlag ikapp oss. Fyra man i en välslipad kedja glider förbi oss i god ordning och med, som det känns just då, bara marginellt högre fart. ”Va fan” är förstås den först reaktionen. Så här i efterhand, när jag kan väga in det faktum att vi själva gjorde PR på segmentet, att det lag som cyklade förbi oss vann hela skiten och att vi dessutom uppenbarligen gått för hårt första halvan av loppet, kan jag nog tänka att vi borde blivit omcyklade av dem lite tidigare.

Precis innan SCK får kontakt med oss så tvingas Mathias släppa och under några mentalt tuffa minuter så bearbetar vi dessa två motgångar innan vi accepterar det faktum att vi nu måste göra det som skulle bli riktigt jobbigt för fyra cyklister på bara tre. Då benen nu börjar bli rätt möra så känns möjligheten att själv åka av inte längre så osannolik och samtidigt ställs vi samtliga inför den hårda verkligheten att samtliga tre som fortfarande är med måste över mållinjen. Den tredje cyklistens tid är den som räknas. Med ryggen mot väggen finns det bara en väg och den är framåt.

Vi kämpar på och kan i vart fall glädjas åt att då och då ana skymtar av andra grupper framför oss och till slut börjar vi även cykla om andra cyklister som fått släppa sina lag. Lagtempot har nu börjat skörda sina offer på allvar.

Vårt tempo är inte längre riktigt lika aggressivt men vi gör vad vi kan för att få upp farten efter stigningarna och jag försöker om och om igen orka med att skicka iväg the Brute i marschfart. Han levererar i princip hundraprocentigt och ger oss riktigt bra långa förningar. När vi når de sista stigningarna ger vi järnet och Michael, som kämpat stenhårt hela vägen, får släppa någon meter till Anders. Jag täpper till luckan och sen kör vi allt vad vi kan sista utförslöpan in över mållinjen. Ben, lungor, hjärta och framför allt psyket kokar i ett slags chocktillstånd och jag rullar hela backen ned innan jag lyckas få något så när ordning på mig själv igen.

Lag ”Yamato”

Vi återsamlas med det växande gäng av cyklister som står och ivrigt återberättar sina upplevelser i väntan på prisutdelning och resultat. Det visar sig att lag Yamato krigat sig till en åttonde plats, tätt följda av Grasshoppers på plats nio. Som jag tolkar strava så har samtliga som lyckades bita sig kvar i sina lag hela vägen levererat ny PR och slutsatsen blir att Sumo kan ta i lite extra när det behövs.
// The Speed Lunatic