Strax före 9 på lördagsmorgonen var ett gäng SUMOs samlade på CircleK i Uppsala tillsammans med ett 30-tal andra cykelsugna tuffingar. Vi skulle ut på säsongens sista randonneurtur på 20 mil och vad passar inte bättre än att få uppleva historiens vingslag i de fina bruksorter där man sedan urminnes tider bankat fram järn ur stenbrotten.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Som alla säkert redan vet anlades de flesta järnbruken i Uppland i början av 1600-talet och man importerade då arbetskraft från Vallonien i nuvarande Belgien där de var ena riktiga experter på att framställa järn. Vallonerna hade en egen metod som innebar ett väldigt starkt järn i förhållande till de andra metoder som användes inom järnframställning.

Alla samlades utanför macken efter en pedagogisk genomgång av arrangören och de sedvanliga gruppfotona togs. De första kilometrarna hade vi en master i form av arrangörens lastcykel, mycket passande. I någon korsning vek mastercykeln åt sidan och vi drog igång vår SUMOmotor á la belgisk kedja. Självklart irrade vi lite direkt i någon korsning men kom sedan på rätt spår ut från Uppsala och österut.

Vädergudarna hade lovat skojig motvind de första 11 milen med 5 m/s i snitt och byar upp till 12 m/s. För oss med begränsat antal wattmöjligheter i benen kändes det omedelbart som om vindbyarna på något sätt hängde ihop med varandra. Det blev ganska slitigt direkt. Det kan förstås även ha hängt ihop med att vår rejsplan om att köra 35+ km/h glömdes bort och vi låg ofta periodvis och borrade oss fram i 37-38km/h.

Men vad gjorde det. SUMOs har ju en förmåga att bita ihop och tugga styrlinda och inte tusan skulle man vika ner sig och bli avhängd. Några av killarna som hängde med oss i början tyckte väl att det var lite överdrivet så till slut hade vi bara vår vän Erik med oss. Vad jag minns tog han alla sina förningar, (i alla fall tills han synade asfalten och fick flyga helikopter!) och har även en lång cyklistCV så det var ju inte så oväntat.

Nu passerade vi små samhällen på de kurviga små vägarna. Det var ganska bilfritt även om vi fick vara beredda på möten i kurvorna. Vägarna gick även emellanåt på en del öppna fält där SUMOsarna fick kämpa ganska hårt. Roteringarna fungerade fint och vi känner ju igen varandras cykelstilar så allt bara snurrade på även om några av oss hamnade i caféet emellanåt när syran i benen värkte för mycket. Man ville ju inte få en massa kramp och sinka gruppen i onödan.

Vi gled in i Alunda efter 55km för en fika på ett klassiskt konditori. Självklart sjöng vi där för födelsedagsbarnet och i Stockholms cykelkretsar mycket namnkunnige Jonas som tyckte att en 20-milarunda var en perfekt sysselsättning på en födelsedag i oktober.

Vi fortsatte mot Löfstabruk för en stämpling på värdshuset. 55km skulle avverkas dit men redan efter 25km passerade vi Österbybruk, ännu ett klassiskt brukssamhälle. Där ligger också Dannemora gruva där det mesta av järnmalmen bröts på den tiden det begav sig. Behöver jag skriva att motvinden inte direkt försvann utan snarare hade ökat?

sumo-i-lofstabrukLöfstabruk har den typiska huvudgatan med pampiga stenhus, murar, smidda stängsel och fina små åar. I ett av husen låg värdshuset med en klassisk matsal där det sprakade i kakelugnen och personalen var mycket trevlig. Medans The Furious Grinder stod och värmde rumpan mot brasan till övriga gästers förtjusning anmärkte The Supercharged Turbo på att de här 25km från förra stämplingen kändes jäkligt långa. Han hade förstås hört fel om avstånden.

Vi vräkte i oss äppelpaj med vaniljsås, cola, kaffe och annat nyttigt för en randonneur och efter lite allmänt pyssel drog vi ut igen. Nu skulle ju motvinden snart bytas mot den eftertraktade medvinden och vi i caféet skulle få jobba lite med våra spaghettiben.

Efter någon km kom då 90-gradaren med riktning söderut och vi fick medvind – äntligen! Vi öste på och nu blev det de där efterlängtade 42-50km/h på platten. Ja det gick så fort så att efter ett 10-tal förningar för undertecknad i 45+ km/h blev det lite gonattkänslor i benen igen. Nåja, ned i caféet för några minuters vila.

Sen var ju inte vinden sådär som man drömmer om när man tuggar motvind, den snurrade allt lite bakom träd och annat så den jämna fina vind som kan uppstå utmed kusten vid sjöbris var inte precis det vi hade. Men vem kan klaga, vind som vind och vi har ju alltid trevligt i SUMO när vi cyklar. Milen snurrade på närmare Örbyhus där vi i alla fall inte tänkte äta ärtsoppa, det kan gå illa.

Cykling i grupp när det går undan kan vara farligt eftersom det är ganska små marginaler om något skulle gå fel. I en relativt liten randogrupp som känner varandra väl blir det ju också lite tight mellan leden och till framförvarande gubbe. Plötsligt, helt utan förvarning skriker Erik till och gör en helt rak ”over-the-bar” och smäller ansiktet rakt i backen. Aj som fan!

Nu blev det action på oss. Några gubbar tog hand om Erik, någon ringde 112 direkt och några av oss drog åt varsitt håll för att stoppa trafiken. Erik låg ett tag på backen men kvicknade till och klev upp. En bil stannade och föraren var ambulansförare, sicken tur. Han undersökte Erik och snackade även själv direkt med dem på 112.

Det tog inte lång stund förrän både ambulans och helikopter hade dykt upp och Erik blev transporterad till Akademiska. Sveriges akutsjukvård är ju helt fantastisk och en eloge till all inblandad personal. Gubben i bilen tog cykeln tillbaks till Uppsala, vilka medmänniskor! Tack.

Vi fortsatte lite huttrande, kraschen hade tagit oss hårt och nu blev det plötsligt väldigt stora avstånd mellan cyklisterna. Vi anlände för stämpling vid Örbyhus Golfklubb men hade precis missat öppettiderna för restaurangen. Nåja, oss var det ju inte precis synd om. Vi fortsatte ut på vägen igen efter lite snack med golfshopskillen. Det var nog för övrigt första gången han stämplade randokort.

uppsalaDe sista milen löpte på och vi tog det lite lugnt. Dels var ju sinnet tyngt av Eriks otur och dels var vi lite extra trötta så här på slutet. Några SUMOs hade ju också maskerat att de var lite snoriga men nu började det poppa upp till ytan. Vi kom in mot Uppsala och den sluge och mycket erfarne Shinkansen gjorde förstås några taktiska utspel och vann den viktigaste skylten – Uppsala.

På CircleK tog vi en fika och försökte oss på en haveriutredning. Blev dock svårt att helt kunna identifiera vad som hände vid kraschen och vad vi kan tänka på till nästa gång. Vid de krascher jag själv råkat ut för har det varit lätt att se orsaken men här kom vurpan nästan som från ingenstans. Att han gått på framförvarandes hjul var dock ganska uppenbart.

Rapporter från sjukhussängen har under omständigheterna varit positiva, ingen skallskada men en hel del stygn på näsa och haka.. Vi ser fram emot att få cykla med dig snart igen!

The Dictator

PS. Att ligga i Caféet är vår term för när man hänger i gruppens svans utan att gå fram i roteringarna, det kan vara nästan lika jobbigt som att rotera pga mer ryckig körning.

Klart för start

Klart för start

 

Facebook Comments