Cykla runt Mälaren på vintern? Jo men det är väl en bra idé.

När jag började mina internetstudier av bloggar, happy och annat i ämnet randonnering hittade jag förstås Tour d´Özti samt dess storebror Tour d´Özti XL. Det är klassiska rundor runt Mälaren varav den första är premiärturen för randoåret i Stockholm och den andra går i slutet av året, som en avslutning kan man säga. Den senare är inte officiell för man får inte de där fina gula stämpelkorten. Den råkar för övrigt också vara den långa varianten, dvs cirka 32 mil, så självklart tänkte jag cykla den nu när jag ändå kommit igång med lite randocykling.

Jag och SUMOs egen Mike the Machine möttes på pendeln ut till Barkarby och satte oss sedan och åt varsin oxfileplanka tillsammans med någon form av Belgisk Öl på restaurang Lilla Barkarby, detta i randonneurssvängen mycket klassiska ställe. Vi tänkte att det kunde vara en bra uppladdning för det som komma skulle. Hovmästaren skojade om att vi inte skulle gnaga på plankan för de var dyra men det kanske undertecknad borde gjort för lite extra energi. Det hade behövts under natten skulle det visa sig.

Efter en stund gled Jens, ”neron” in och gjorde oss sällskap. Han var som bekant bäste svensk på årets Jotunheimen runt i Norge i år, en liten runda på 43 mil. Med honom i gänget blev jag trygg om att det här skulle gå fint. Han hade ju också koll på bansträckningen vilken jag och Micke inte hade studerat så noga. Fjärdebrunn hade dock skrivit på Happy att så länge sjön var till höger så var allt OK.

Jens hade hunnit kolla uppdateringar i Happytråden och sett att många fått, förmodar jag, egna fysiska hinder för rundan. Att det skulle snöa en dm norr om Mälaren under natten kan väl inte ha fått folk att banga?

Strax före 21 dök Tobias ”desmo” upp och vi var fulltaliga. Han hade bland annat cyklat med oss en stund när vi var i Uppsala med SUMO i höstas. Vi snackade lite om var vi borde ha stopp och sedan drog vi iväg i natten in över Kungsholmen och sedan Stockholms sydvästra utkanter som Mälarhöjden, Vårby osv.

Jens tog täten och det skulle visa sig att där höll han till mest hela tiden. Någon starkare och uthålligare cyklist har jag nog inte cyklat med. Nu är ju randonneurcykling lite annorlunda mot vanlig cykling för man skall ju hålla på ganska länge. Lägger man till vinterutrustningen som jäkligt tunga dubbdäck, stänkskärmar med en överdimensionerad kompislapp, någon form av väska/väskor med en massa extra kläder och andra pryttlar, ett gäng lampor med extra batterier, en fin reflexväst från ClasOhlson osv så blir ekipaget ganska tungt. Att då ligga och ta vinden under i princip 80 % av rundan borde innebära att man är kandidat för Jerringpriset. Tack Jens.

Nå, vi rullade på och lämnade snart Botkyrka med gott humör för att cykla på mörka vägar genom natten. Månen lös ganska starkt ibland och vi såg både små kaniner och något rådjur. Vid något tillfälle var det så starkt månsken att vi kunde se vägens frostiga yta gnistra. Vartefter milen trampades så blev det nämligen under nollan.

Genom Södertälje var det inte helt oväntat en del vinkande/tutande från bilarna när de fick syn på vår reflexupplysta fyrmannagrupp. Jag antar att alla hejade på oss och tyckte vi var coola snubbar. Exakt vad de skrek genom de nervevade fönsterna hörde jag tyvärr inte men det lät väl som ”Heja grabbar” – eller kanske inte.

Vi hamnade också bakom en jäkligt seg broöppning i Södertälje vilket direkt innebar att mina händer blev kalla. Det här skulle visa sig vara den värsta misären under rundan, kalla händer.

Vi seglade vidare västerut i riktning mot Strängnäs och nu hade rundan kommit igång på riktigt. Vi cyklade på helt folktomma vägar, mil efter mil. Efter ett tag försvann månen och det började smådugga lite men sedan övergick det i snöfall. Det bildades snabbt ett litet snölager på vägen och det var mysigt att se våra spår i framlampornas sken. Allt var toppen.

Navigeringen gick också fint och de med GPS hade koll på läget. Jag är ju lite slö så jag hade ju bara laddat ner Fjärdebrunns spår från förra året i min telefon och den låg i ena ryggfickan.

Jag hade redan ner mot Södertälje känt att tempot var ganska högt för mina gamla ben och mina dragningar kanske inte riktigt gjorde skäl för namnet. Nu, när milen avverkades, började de kännas lite tröga. Emellanåt kände jag mig pigg men också plötsligt ganska seg så jag började tugga powerbars. De smakade förjävligt och att svälja ned dem med bokstavligen iskallt vatten, pipen var full av is, gjorde det inte bättre. De hade för övrigt passerat bäst-före-datum vilket kanske påverkade det hela.

Så här efteråt förstår jag att uppladdningen med en dålig pizza som jag bara åt till hälften på lunchen samt oxfile med några klickar potatismos på LB kanske inte hade varit helt optimal. Vid exakt 12,5 mil bonkade jag helt enkelt. Nu snackar vi riktig bonk där man vinglar sig fram på vägen, är yr i skallen och bara måste ställa sig och hänga med huvudet över styret. Intressant att energin i kroppen kan ta slut sådär snabbt. I och för sig hade jag gnällt, eller snarare informerat, (hoppas jag), mina nattliga kompisar att jag kanske var lite trött men nu tog det plötsligt tvärstopp. Riktigt tvärstopp.

Jag stod där och funderade på om man kunde vila lite i diket omsvept av alufilten. Är det en bra grej sådär klockan 02.30 in-the-middle-of-nowhere när det snöar, är under nollan och man är ganska kall? Förmodligen inte. Då klev han fram, räddaren från nöden, Mike the Machine och trollade fram en Marabou Pigall! Helt otroligt! Det var en enorm smakupplevelse och snabbt slank den ned, självklart med lite fint isvatten.

Hur f-n har de totat ihop de där Pigallerna? Den visade sig ha tillräcklig med energi så att jag kunde transportera mig för egen maskin fram till Eskilstuna 7 km bort och den hägrande nattamaten. Tack Micke och tack Marabou.
pigall
Det hade ju utlovats umgänge med traktens bus på småtimmarna och det kom inte på skam. Vid de två ännu nattöppna hamburgerhaken drällde det runt ungdomar bra på lyset. Det fanns även en del rullande polisbilar vilket vi förstås gillade. Efter en snabb marknadsundersökning av möjligheterna till cykelparkering blev det Burger King. De stängde om en kvart så det var lika bra att ösa på med beställningarna. Jag var uppenbarligen lite hungrig så jag tyckte det var bra att beställa två stora kompletta hamburgermål samt en glass.

Eskilstuna visade sig ha en del cykelintresserade ungdomar och många kom fram och bytte några ord med oss. Jag minns speciellt en kille som pekade på oss och skrek typ –”Du är ju gul, du är ju också gul, alla är ju gula!”. Sedan garvade han och försvann vinglades ut i natten. Tror han tagit ”the blue pill” istället för en kopp kaffe tidigare under kvällen.

Vi tuggade våra hamburgare i en rasande fart, de skulle ju stänga snart trodde vi. Men det visade sig att personalen hade efterfest för vi kunde sitta och värma oss till 0330. Under tuggandet huttrade vi för övrigt ganska mycket. Konstigt, men det var väl en kombination av hunger, för min del i alla fall, samt att en hel del fukt behövde lämna våra kläder.

Ut och upp i våra sadlar. Maten hade på nolltid förvandlats till energi igen och jag var tillräckligt pigg för att cykla sådär en 20 mil till. Matsmältning och snabbt energiupptag kanske man skulle doktorera i? Hade varit intressant att kolla blodsockerhalten före och efter maten.

Vi malde vidare och passerade Kungsör. Inte en människa verkade vaken och det lös inte i ett enda fönster. Vad gör folk egentligen? Varför cyklar de inte omkring under småtimmarna iförda gula reflexvästar och har det kul…?

Sedan gled vi in i Köping. Om jag minns rätt så stannade vi där och några bytte handskar. Jag hade börjat turen med varma sommarhandskar, bytt till ganska dåliga höst/regnhandskar efter ett tag och nu var det så dags för mina krabbhandskar modell vinter. Efter varje litet stopp blev mina händer jäkligt kalla och det tog flera mil att få dem varma. Vid vissa vindar, även när jag låg bakom bredaxlade Jens, blev plötsligt händerna kalla för att efter någon backe bli någorlunda varma igen.

Krabbhandskarna visade sig vara mest uthålliga och höll sig någorlunda varma ända tillbaks till Barkarby. Fast även de var ju förstås kalla efter varje litet stopp, härdande.

Västerås var så nästa anhalt där vi skulle käka frukost. Vid fem km kvar började jag känna kaffesmaken i munnen och började även drömma om att komma in i värmen. Inte så att jag ständigt frös men det ihållande snöfallet i ansiktet gjorde ju att lite värme kunde sitta fint.

De där fem km visade sig vara längre, så kändes det i alla fall. Jens ledde oss genom industriområden, utmed hamnen och in i Västerås. Här inträffade för övrigt vår enda vurpa, Tobias råkade halka lite med framhjulet på en snedsatt markplåt vid ett vägbygge men landade på sidan. Förutom att reflexvästen blev smutsig hände inget allvarligt, skönt. Bra landat Tobias! Vid stoppet meddelande Jens att McDonalds med riktig frukost låg utanför Västerås, jippie.

Jag sladdade lite där bak men sa åt grabbarna att jag följer spåren. När McDonaldsskylten syntes i fjärran blev man nästan tårögd. Kaffe! Frukost! Värme!
Vi hängde därinne så länge att gryningen kom och kläderna torkade en del. Vi tog en bunt servetter och proppade in i skorna för att suga fukt vilket visade sig vara framgångsrikt. Just fukten innebär ju kyla även om tjocka ullstrumpor hjälper en del.

Jens SMSade SvenC som hade lovat att komma och möta oss. Han var i Enköpingstrakten. Vi lämnade det varma stället, de hade till och med golvvärme, och började cykla åt det hållet.

Efter några mil dök så Sven upp och anslöt sig. Det var trevligt. Inte för att man hade tröttnat på de andra kompisarna men det blir ju lite omväxling med en ny cykel att stirra på när man låg där i ledet. Sven cyklade för övrigt 2 varv på VR för några år sedan så han är väl lika galen som vi andra antar jag.

Vi kom till Enköping och tog en fika. Sedan fortsatte vi mot Bålsta och den vägen är samma som till Uppsala i början och nu var det väldigt mycket trafik. Bilarna hade ordnat det så att det fanns två någorlunda åkbara spår men det var jäkligt spårigt. Cykling i snö är egentligen inte svårt om snön är jämnt packad överallt. Men om den är som den ofta kan bli på en väg, spårig så ömsom slirar framhjulet omkring i sidled eller så går det hur bra som helst. Emellanåt slirade man så man tappade balansen. Men vi klarade oss märkligt nog för att syna snön/asfalten.

Vi blev alla glada när Uppsalaborna svängde av mot just Uppsala och vi kunde fortsätta mot Bålsta. Trafiken glesnade betänkligt. Nu skall jag inte skälla på bilister men några av de som körde om oss skulle jag gärna ha ett snack med om hur en ratt fungerar, dvs att man kan vrida lite till på den vid omkörningar. Å andra sidan så gjorde ju lite ilska att man piggnade till.

Gamla Enköpingsvägen är en klassisk väg och jag kände igen en del ställen. Gubben vid Övergrans kyrka stod dock inte kvar och vinkade längre som han gjorde på 70-talet. Faktum är att han stod där i 57 år och vinkade till de som körde förbi. Det kan ni Googla.

I Bålsta körde vi lite fel. Jag tyckte det i alla fall men så svängde vi in på macken. In för en fika och simsalabim så trollade Jens fram Jägermeister! En sån fantastisk syn. Jag hade förstås inte fattat varför vi skulle in på en mack redan i Södertälje och köpa en macka eller vad han nu fick i ett litet paket. Nu föll polletten ned. Tack Havoc5, det var gott!!

Ut igen och så körde vi via Bro, Kungsängen och Kallhäll mot målet i Barkarby. Nu var jag jäkligt trög och varje liten backe gjorde att jag dröp av längst bak. Gjorde mig inget och jag föreslog att mina mer pigga kompisar kunde åka i förväg. Det gick ingen på och de väntade så snällt emellanåt. Vid Darlkarlsbacken fick jag världens sämsta segmenttid, jag gick upp. Helt omöjligt att cykla i fem cm snö uppför det stupet. I alla fall den här gången.

Nå, vi kanske inte skall dra ut på det. Vi kom så slutligen i mål till Lilla Barkarby i gemensam tropp efter nästan 18 timmars fysisk rörelse. Det var skönt.

Efteråt kan man ju alltid fundera på
Om jag hade käkat en hel pizza till lunch, hade inte det varit bättre och smartare?
Om jag inte fått denna fantastiska Pigall av Micke, vad hade hänt då?
Om vi hade kommit efter stängningstid till hamburgarhaken i Eskilstuna, hade det funnits något öppet hotell att ta in på? Jag skulle uppenbarligen inte kunnat cykla en meter till i det läget utan energi som gick att äta. Fast det hade säkert gått att sova på polisstationen.

Jag vet inte riktigt hur min hjärna fungerar men en sån här grej tycker jag är jäkligt kul. Att det tar emot ”lite” emellanåt hör till. Att folk tycker man är galen hör väl också till antar jag.

När en grupp människor övervinner svårigheter tillsammans skapas osynliga band mellan dem. Det gäller i högsta grad även i cykelsammanhang som Ötzi. Nu sitter jag här i värmen på kontoret och tänker tillbaks på hur kul jag hade det. Tack Jens, Micke och Tobias för en trevlig runda. Vi gör det igen någon gång.

Fast då fyller jag mina ryggfickor med Marabou Pigall.

Facebook Comments