Förra året så ledde Jacob Lund Alfvengren ett lag som gav sig på att försöka sätta en ny rekordtid på de 167 km som Skandisloppet böljar sig genom landskapet sydväst om Uppsala . De lyckades nästan precis tangera det tidigare rekordet på 4 timmar och 10 minuter då, vilket är en bedrift helt klart, det vet jag som också cyklade loppet förra året. Kantvinden var brutal och en sådan har en subgrupp mycket svårt att skydda sig från vilket gör att det är mycket svårt att få krafterna att räcka hela vägen. Hur som helst så var det 2016 och det här handlar om samma lopp 2017. 

I lördags bjöd Upsala CK (ja, om jag inte fattat fel så stavar de faktiskt klubben så?) på motionsloppet ”Skandisloppet” och undertecknad är medskyldig uppviglare till ”subgruppsfenomenet” Stockholm Allied Powers. Stockholm Allied Powers är ingen klubb utan ett lag bestående av cyklister från flera olika klubbar, framförallt från Stockholmstrakten. Det här laget består av den yttersta gräddan av memils, de där inbitna cykelfanatikerna som inte kan tänka sig något bättre än att kasta sig med huvudet före rakt in nästa episka mjölksyrafest. De som inte ser någon skillnad på lidelse och lidande när det kommer till cykling.
Och som har en kapacitet där efter.

Stockholm Allied Powers, innan Skandisloppet. (totalt består laget av drygt tio ytterligare cyklister)

 

Varför cyklar man ens i en subgrupp?
”De där jäkla subgrupperna som skriker åt mig att hålla mig undan när jag cyklar VR”, ”Det är ju för sjutton ett motionslopp!”, ”cykla en riktig tävling istället!”, ”att hålla på och tävla om att bräcka en viss tid är bara trams” osv.

Men låt mig redogöra lite för mina skäl som subgruppcyklist:
1. Det är kul att cykla fort! Fartkänslan på en cykel är häftig och det är helt fantastiskt hur fort det går att köra på cykel som helt drivs av muskelkraft.

2. Det går ännu fortare att cykla tillsammans när man är flera som hjälps åt i kampen mot vinden, vilken som bekant ger ett med hastigheten kvadratiskt ökande motstånd. Visste du t ex att det krävs ungefär dubbelt så mycket kraft att cykla i 40 km/h som att cykla i 30 km/h? Men om man istället gömmer sig i vindskuggan bakom en annan cyklist så kan man få så mycket som 30-40% rabatt på den kraft som behövs för att hålla farten. Det är SJUKT mycket besparing och även det som hela subgruppstanken bygger på. Man turas om att ta tunga förningar och får sedan chansen att vila sig ett litet tag innan det är dags igen…

3. Det är socialt med en subgrupp och det ger möjlighet att lära känna mängder av trevliga nya cykelvänner av samma kaliber som en själv. Cyklister som i många fall finns kvar i ens nätverk efter att satsningen är över.

4. Det är en fantastisk utmaning att sätta upp ett tufft mål för en subgrupp, ett mål till vilket det finns minsta möjliga realistiska marginal att klara av, och sedan tillsammans hjälpas åt för att försöka nå det målet. Det är team work som gäller och att se till att utnyttja den tillgång i krafter och den kapacitet som laget besitter på ett så klokt och effektivt sätt som möjligt.

5. Vi motiverar oss att hålla igång vår träning på lite olika sätt. En del triggas bäst av att satsa på sin egen prestation i individuell tävling, men det finns också något triggande i att träna för att kunna bidra i ett lag. Iallafall känner jag så. Jag måste ju hålla igång så jag kan bidra till att laget når sitt mål tänker jag. Jag kan inte göra allt, men inte ska jag väl enbart vara en black om foten iallafall – ser jag till att hålla igång och komma ut även på den här träningsrundan i tvågradigt regn så ökar väl chanserna till att jag kan hjälpa mitt lag? Och så blir träningen av helt enkelt.

Det finns förstås fler skäl.

 

Men nu tillbaka till Skandisloppet, som vi hade valt ut som ett genrep för vårt Vätternlag. Det är bra att ha ett sådant genrep innan själva finalen Vätternrundan. Inte bara för att det blir ytterligare en rolig upplevelse att dela och att man med en subgrupp ändå måste se att resan är en del av målet. Jag menar, det är ändå en hel del som står i sitt livs form med sin subgrupp vid starten i Motala och sedan några km senare står längs vägen och lagar punktering medan subgruppen kryssar vidare på sin väg mot ära och berömmelse och det är ett helt år till nästa möjliga tillfälle att få chansen att klara sin ”drömtid” igen… Ett genrep är lite mer på riktigt och till skillnad från på de vanliga träningarna där man kan kosta på sig att stanna och diskutera och ge feedback så ska det under ett genrep finnas en race plan i förväg och de beslut som måste fattas mot denna race plan ska fattas live och under tiden planen exekveras. Skandisloppet är lite drygt 16 mil och går på mestadels fina och lättcyklade vägar för en stor klunga att cykla på. Det är lite fler höjdmeter och en del lite trixigare partier än vad Vätternrundan erbjuder så det är en bana som det är svårt att hålla samma snitthastighet som på VR på, men å andra sidan är banan ju också bara lite drygt en halv vätternrunda lång och därmed finns det möjlighet att kanske pressa sig lite hårdare eftersom utmaningen varar kortare tid.
Vi valde när vi också såg att det i år skulle bli riktigt fina cykelförutsättningar vädermässigt att skissa på en race plan någorlunda utefter vår snitthastighet som vi ska hålla på Vätternrundan. Vi behövde inte skissa speciellt länge innan vi insåg att denna plan skulle innebära ett nytt banrekord på Skandisloppet (banrekord 4h10min) och därmed satte vi vår race plan att ha lite marginal till detta banrekord. 5 minuter kändes som en rimlig marginal, så 4:05 var planen att det skulle ta. Det gick ju inte att låta bli att fundera på om det inte var lika bra att försöka kapa ytterligare 5 minuter och nå den våta drömnivån under fyra timmar, men vi ville inte låta högmod och girighet bli vårt fall utan försökte slå de tankarna ur hågen och gemensamt ge oss an det nog så utmanande målet att sätta ett nytt banrekord.

På lördagmorgonen möttes vi på Studenternas IP och tog oss sedan upp mot startområdet. Nästan nollgradigt, men det var ändå inte speciellt kallt då solen sken starkt utan ett moln på himlen och vinden blåste obetydligt. Laget var genomgående klätt i våra snygga gröna/svarta lagkläder som vår sponsorn Lindorff hjälpt oss med. En attiralj som stärker lagkänslan och som faktiskt även har en funktion i att göra det lätt för både vår motorcykelförare att känna igen oss, samt för oss själva och de grindvakter vi hade med oss att veta vilka som hade rätt att vara med i vår rotation.

Jag och Micke pratade med den motorcykelförare som vi fått tilldelad att eskortera vår grupp genom banan. Jag vet inte om han helt tog oss på orden när Micke självsäkert gick igenom planen med honom. ”Vi kommer köra fort och vi vill komma ut ur Uppsala så fort som möjligt, så håll gärna farten och avståndet framför oss ordentligt. Sedan kommer vi köra om grupperna som startat framför oss och det kommer troligen bildas en svans bakom så att vår grupp blir ganska stor bitvis. Vårt mål är att knäcka banrekordet så vi ska vara tillbaka på lite drygt fyra timmar. Utför kommer det gå riktigt fort och vi kommer kunna dundra på i 60-70km/h utför så då måste du hålla ordentligt avstånd till oss”.

Motorcykelföraren log glatt då även han säkert var på bra humör i det fina vädret och skrattade lite när han sa ”vad bra, då får jag väl lägga i tvåan då”.
Sedan fick vi rada upp oss för vår start kl 8:03, vilket var en bra starttid. Enbart en grupp gick iväg innan oss och de hade bland annat ett lag från Ride of Hope som om jag inte fattat det hela fel också har som plan att cykla runt VR på samma tid som oss ungefär. Några andra snabba cyklister var också på plats i den startgruppen (som tex Stefan ), men de saknade lag som vi förstod det och skulle därför ha svårt att hålla samma hastighet som oss på egen hand utan hade nog som plan att bita sig fast efter Ride of Hope-gänget. Skandisloppets arrangör hade smart nog valt att släppa iväg de snabbaste startgrupperna först, något som är hyfsat vettigt om man ändå kan få iväg alla cyklister relativt snabbt, eftersom omkörningar med stora subgrupper alltid innebär en viss olycksrisk.

Först i vår startgrupp stod jag och bror Emil och vi hade uppdraget att dra ut hela laget ur Uppsala. Eftersom första sträckan är lite knölig så finns det ingen poäng i att försöka få till en belgisk rotation innan man kommit ut ur stan, utan det är nog så bra att välja två cyklister att pace:a gruppen i ett tvåpar ut. Bror och jag tog uppgiften på allvar och jag tyckte vi gjorde ett hyffsat jobb i att kasta ut ”The Powers” ur Uppsala de första 6 km innan vi satte igång rotationen. Precis över 40 km/h i snitt och snitteffekt 380w säger mina mätare och det betydde att vi var igång ganska bra och relativt snabbt skulle kunna hitta upp mot den snittfart om straxt under 41 km/h som vår race plan angav.

Nu öppnade vägen upp sig ordentligt också och den obevekliga maskinen Stockholm Allied Powers kunde börja arbetet med att metodiskt och effektivt tugga i sig kilometer efter kilometer av distans. Vi har haft ett antal träningstillfällen under våren och övat både effektivitet och farthållning så vi vet att vi har kapacitet att rulla ganska snabbt tillsammans, men det skulle visa sig att vi gick rätt hårt och även att banan i sig bitvis var tuff för en subgrupp som tryckte på så pass hårt i sina förningar.

En bit ut på 255:an så kom vi ikapp startgruppen som startat innan oss. Det visade sig att en av cyklisterna i Ride of Hope tyvärr gått omkull och givetvis var då hela deras lag tvungna att stanna för att säkerställa att denne cyklist fick vård. Flera av de cyklister som startat tillsammans med Ride of Hope lade sig då på vår rulle och vi fick ett tag ett ganska stort gäng bakom oss. Som tur var så hade vi några grindvakter med oss, några vänner till lagmedlemmarna som är duktiga cyklister och som nu kunde hjälpa oss med det grymt viktiga uppdraget att se till att ingen försökte kliva in i vare sig vårt café eller vår rotation.

När det var öppet och rakt hade vi inga problem att få till en fantastiskt fin och jämn rotation i hög fart, men i de trixigare partierna med rondeller, skarpa kurvor, böljande och smalare vägar så slog de i fronten inte av speciellt länge utan dundrade snabbt upp farten med påföljd att gummibandseffekten blev högst påtaglig genom den ganska stora klungan om straxt under 30 personer. Något som iallafall inte jag tänkte speciellt mycket på under loppets första 3 h, men som under den sista timmen då också vinden vred sig lite mindre fördelaktigt mot oss gjorde att mina ben till sist blev rejält slutkörda.

Men hur som helst så dundrade vi på i en bra fart hela vägen och den som vill få mer känslan av hur vi hade det tittar nog bäst på detta klipp:

Det ingår lite i ett genrep (och även i en Vätternrunda) att man faktiskt tappar någon. Och även om vi har en tydlig strategi med att vi hela tiden ska ha ett fungerande café, dvs ett antal cyklister bakom själva rotationen och därmed en plats där det går att gå ner och återhämta sig lite samt få en smula lugnare för att trycka i sig energi och vätska, så var inte det tillräckligt för alla i laget. Vi tappade därmed ett par cyklister som inte hade rätt form för dagen, samt att vi även hade otur och tappade en med punktering och en med kedja som hoppade. Trist så klart, för alla i laget var med och bidrog till att vi kom in på den tiden vi gjorde, oavsett om de själva kom med hela vägen.

Med facit i hand hade vi dessutom kunnat gå något lugnare för våra gps:er berättade tydligt att vi hade en viss marginal till godo för att nå vårt mål om 4:05, men åtminstone för egen del var jag övertygad om att vi skulle tappa det försprånget under de sista riktigt stökiga kilometrarna in i Uppsala och till sist upp för den ganska branta backen upp till slottet.

Sista 2-3 milen blev riktigt jobbiga tyckte jag och det var även så att vi då tappade större delen av den svans vi hade fått bakom oss. Det var i den här vinden helt enkelt grisjobbigt att ens bita sig fast på rulle bakom oss (bitvis kan det förstås vara supertufft att ligga kvar på rullen pga genom kedjan fortplantad ryckighet också).

Men när vi väl såg domkyrkans två torn framför oss så förstod vi att nu var vi snart i mål och det gick att uthärda smärtan lite bättre. Vi flög in i Uppsala och lyckades hålla farten oförskämt bra även på vägen in, trots att denna väg var bitvis riktigt trång och med mängder av 90-graderskurvor, cykelvägspartier och annat trixande innan klättringen upp för Slottsbacken började. Först här insåg iallafall jag att vi hade en chans att komma in under fyra timmar och vi hetsade varandra så skyndsamt vi kunde upp för Slottsbacken med brännande ben.

Och vi klarade det precis! Laget rullade in på tider mellan 3:58 och 3:59 (blir ju lite slumpvis det där eftersom det beror minst lika mycket på var i klungan man började cyklingen som vilken position man hade över mållinjen) och ett nytt rekord och en tid under fyra timmar var ett faktum!

Några la sig ner på marken direkt efter målfållan och själv var jag tvungen att hänga över styret ett tag och samla mig lite innan jag vågade börja stappla runt och samla ihop laget för ett målfoto.

Målfoto. Trötta och nöjda.

Tack till arrangörerna av Skandisloppet för ett riktigt bra arrangemang, tack till vår mc-förare för mycket väl utfört arbete, tack till våra sponsorer Lindorff och Gransegel och tack till alla er andra cyklister som cyklade Skandisloppet!

Sist vill jag även tacka mina superstarka lagkompisar för en fantastisk cykeltur i det fenomenala cykelvädret!

Strava.

// The Brute (Anders Ekström)

Foto: Blandade fotografer, jag har ingen aning faktiskt – hör av er om ni vill att jag creddar eller tar bort någon bild.