Det började inte så bra.

När jag gled in på det nya fina kontoret vid 05.20-blecket för att hämta min mobil som jag glömt på firmafesten kvällen innan hade någon filur satt på larmet. Självklart hade jag ingen kod för att stänga av det så precis när jag slunkit ut genom dörren startade sirenen med ett tjut. Nu var ju klockan väldigt lite så några kontorsnissar var nog inte i kåken och att börja ringa Securitas och försöka stänga av det var inte på tal, jag skulle ju starta i ett randonneurslopp om en stund! Så jag åkte vidare till Täby istället och lät sirenen fortsätta sitt arbete med att låta utav h-e.

Väl framme hade vi hyfsat god tid på oss, jag och Fredrik. Sedvanligt morsande på några man cyklat med tidigare om än lite korthuggen dialog, som det ofta är kl 05.45. De flesta verkade ha som plan att sova under natten i Fagersta. Vi var väl cirka 6 man som tänkte cykla nonstop.

Vi gled iväg och det dröjde inte länge innan Grimpeuse tappade sitt stämpelkort. Grimpeur stannade och fiskade upp det och det blev sista gången under rundan vi såg dem, avhängda efter en kilometer alltså, synd.

Strax innan Hornstull gled några av oss förbi en cyklande dam som plötsligt svängde vänster och två randonneurer dröp i backen i lugn fart. Inga blessyrer men kanske inte det man längtar efter klockan 06.30 en lördagsmorgon när det är typ 58 mil kvar. Nåja det gick fint.

Uppe på bron stod Jens och två damer iförda randonneurkläder så det var ganska tydligt att de skulle med.

Som vanligt var det skönt att komma ut på vischan efter några mil så att man kunde trycka på lite. Snirklandet genom stan en tidig lördagsmorgon har väl sin charm men för egen del gillar jag raka fina landsvägar bättre än rödljus. Vi susade på i hyfsad fart och plötsligt var vi i Järna för ett första stopp.

Jag tyckte att en tredelad macka med ägg och bacon var lagom att få i sig. Självklart med drickyoghurt. Kaffedrickande sparade jag in till kommande stopp.

Nu gick färden lite mer västerut och om jag minns rätt var vi 8 stycken. Spåret gick nu på väg 57 och bilisterna hade vaknat till liv. Vägen är fin men ofta har man ett sånt där lite otrevligt vägräcke vid kanten och ibland kändes det väldigt nära. Nu passerades Gnesta, Stjärnhov, Sparreholm och Skebokvarn innan vi gled in på macken i Flen. Nu hade klockan blivit förmiddag så här var morgonrusningen igång med många bilister. 13 mil hade vi kommit, bara 47 mil kvar 😊 och nu var vi plötsligt 7 för i Stjärnhov fick Niklas fel på växelvajern ungefär 500m efter att vi passerat cykelbutiken CicloLollo, (jo den heter så), så det var ju bra timing.

Efter en korv och en drickyoghurt blev riktningen nordväst och den motvind vi hade från Järna, i och för sig inte så stark, höll i sig. Men vad gjorde det. Solen sken, vägen var fin, naturen prunkade med fräscha gröna färger och orken hade inte börjat tryta. Well, någons ben blev lite sega i backarna så plötsligt var vi 6 men vederbörande hade med sig ett komplett natthärbärge i packningen så vi blev inte oroliga.

I Läppe vid Hjälmarens kant stannade vi och fikade vid Hjälmargårdens camping. Stället verkade stort och några gäster gick omkring iförda badkläder och käkade glass. Såg mysigt ut och en annan gång får man väl stanna längre.

Randonneurer har ibland fått för sig att det är bråttom av någon anledning och kön till att beställa var inte lång men det tog en oändlig tid. Vi stod och småstönade lite om fördelning av personal, en i kassan och fem i köket? Jag råkade lukta lite på mina kläder, det var inte trevligt. Nu blev det dags för en köttbullemacka, en glass och en cola. Vi satte oss utomhus och hade riktigt trevligt i solen, det var sommar helt enkelt, man kanske skulle bada?

Upp igen och vidare. Vid utfarten vid ett annat fik satt en snubbe med cykel som vi kände igen. Tyvärr hade han missat det stora fiket där vi satt. Han vinkade och såg helt fräsch ut så vi tänkte att han hittar säkert nya cykelkompisar.

Nu dönade vi efter en stund igenom Örebro. Slingan gick i utkanterna vilket var skönt. Kan ju alltid vara kul att skrämma någon pensionär eller något stackars barn när man dundrar över något torg men det brukar alltid bli lite segt inne på smågator i städernas centrum. Fast det här med pensionär, åtminstone två av oss är ju i princip födda på slutet av 50-talet 😊.

Vi snurrade på i motvinden nu lite mer norrut. Nu var det även ibland lite sida mot. Någon kvart innan det var dags för det årliga mobilsamtalet till Pizzeria Mona Lisa i Fellingsbro saknade vi plötsligt en av cyklisterna. Hade han ramlat eller totalbonkat? Ingen hade hört något men så påminde sig Mårten att han sett vederbörande en bit bakom och då fortsatt cyklandes. Eftersom han inte fått ordning på sin wahoo GPS utan bara hade rutten i telefonen funderade vi på om han skulle hitta. Han hade heller inte med sig vägnoterna, denna yttersta utpost vad gäller backup för att cykla rätt. Nåja, vi fortsatte men beställde en pizza även till honom. Jag resonerade att den kan vi andra käka upp om han nu inte skulle hitta till haket.

Pizzeria Mona Lisa i Fellingsbro hade bra service men kanske var pizzorna lite old style. Pålägget/tillbehören var inte i bästa kvalité men sånt får man inte ha som krav som randonneur, det viktiga är väl kolhydraterna. Två av oss fick pizzor bara med tomatsås och ost och någon helt utan något. Det var väl deg i alla fall??

Vi gottade oss i värmen och en ung liten grabb kom fram och glodde med stora ögon på oss. Han såg ut att vara från Indien och mig veterligen cyklar man inte så mycket för skojs skull där. Däremot åker man så kallade two-wheelers, (mopeder) och då helst med hela familjen på samtidigt.
Vår borttappade cyklist dök inte upp och den extra pizzan förbrukades även den. Senare ringde han till Bengt och meddelande att han hade cyklat tillbaks till Örebro för att ta bussen hem. Pizzan har han innestående till nästa runda, det har jag redan lovat honom.

Nu närmade vi oss då de enorma berg som hade sagts finnas under rutten. Och jovisst, de var lite branta men för en som cyklar en del i Italien och har en 400m backe tillbaks till den lilla by jag brukar husera i var det inte så jobbigt. Vi anpassade dock farten så att alla fem kunde hänga på utan att riskera bonkning.

Av någon anledning körde bilisterna jäkligt fort på den här vägen mot Grängesberg och någon strök Fredrik bara med en hårsmån, inte kul. Men tackolov var det i princip enda gången vi hade närkontakt med en incident, i övrigt var det lugnt och säkert. (En liten älg såg vi för övrigt senare nära vägen men minns inte var).

Vi kom fram till Grängesberg och gled in på ett hak med en omfattande meny. Jag tänkte att vi skulle ju äta i Fagersta innan natten så jag tog bara två korvar med räksallad. De här grabbarna visste hur man föder en randonneur för maken till volym av räksallad har jag aldrig fått tidigare. Tur att jag fick korvarna på en tallrik, hade varit omöjligt att hålla dem i handen. Jag fick för övrigt aldrig någon innehållsförteckning och lika bra var nog det.

Ett hav av räksallad


Nu kände jag faktiskt en första mosighet i skallen, lite trött alltså. Förmodligen hade jag somnat på två röda så lika bra att klämma i sig räksalladsberget med korv och gå ut. Bengt och Mårten käkade ordentligt även fast de snart skulle ta in på hotell i Fagersta. Uppenbarligen var köket stängt där när vi förmodades anlända vid 23-tiden, konstigt.

Nedförsbackarna hade nu placerats utmed banan och vi susade ner och förbi Ludvika, Smedjebacken och sedan mot Fagersta. Vi tre, jag, Fredrik och Niel åkte en lite annan väg den sista biten för att angöra det kvällsöppna stället CircleK. Så med någon mil kvar tackade vi övriga två och försökte att inte tänka på vad som väntade dem vad gäller varm dusch, rena lakan i en skön säng, 7-8 timmars sömn och en bastant frukost. Nejdå, mycket roligare att få ännu mer ont i rumpan, känna och kanske höra knaket från diverse leder, äta konstig mat på helt fel tider, glo på GPSen för att räkna ned en massa kilometrar och trampa trampa trampa.

I Fagersta hade vi som sig bör sällskap inne på macken av de lokala ungdomarna. Det var riktigt trevligt att snacka med några av dem även om en del ockuperade toaletten i parti och minut. En lite äldre snubbe uttryckte även en del positiva tongångar när vi själva försökte skoja till det med att vi var lite nördiga som cyklade en dubbel vätternrunda mitt i natten. Den här dialogen känner nog alla randonneurer igen:
-”Har ni cyklat långt?”
-”Sådär”
-”Ja men hur långt?”
-”Just nu har vi cyklat 42 mil från Stockholm”
-”VA!! E ni inte kloka? Vart skall ni nu då?
-”Tillbaks till Stockholm”
Det brukar sluta med att vederbörande bara skakar på huvudet.

Efter att ha fyllt på med en matsäck med både mat och dryck samt tänt lampor och satt på våra reflexvästar körde vi vidare. Just det ja, min meny bestod av en rejäl wrap, en kaffe och en trumvirvel…….. drickyoghurt.

Nattklubb i Fagersta


Nu fick vi någon slags underlig boost och började ligga och dra i 33-37km/h. Den mycket glest trafikerade vägen, klockan var trots allt över midnatt, slingrade sig fram och var ganska platt. Det var mycket mysigt och det verkade benen tycka var kul. Alla tre förstod vi att det här skulle inte hålla ända hem tillbaks till Täby men kanske till Sala?

En bit innan Sala kom då det mytomspunna området från skogsbranden 2014. En skogsmaskin hade då fått fyr på den torra växtligheten och om ni minns så flögs det in vattenbombarplan från andra länder. Landskapet var här förändrat ganska rejält och enstaka förkolnande trästammar var utspridda här och där. Det var lite skumt att cykla igenom men ändå lite magiskt. Tyvärr ger mina bilder inte mycket rättvisa på hur det ser ut.

I Sala klockan 01.45 verkade folk ligga och sova. Var helt tomt men plötsligt såg vi en del cyklister med lyse, kanske några randonneurer ute på vift på annan bana? Vi satte oss vid en stängd mack och tog fram matsäcken. Sedvanliga skämt om cykeltokigheter man kan hitta på. Jag förstärkte klädseln med benvärmare. Nu var det inte så kallt men ändock skönt att känna lite tyg på huden. Nu hade vi cirkus 12 mil kvar så vi förstod att slapp vi eventuella missöden skulle vi klara den här lilla övningen, kändes bra.

Selfiestämpling i sala


Upp på sadeln igen och vi gjorde någon slags diffus överenskommelse om lägre tempo. På såna här rundor är det alltid bra om man är hyfsat jämnstarka vilket jag tror att vi var. Man har ju också ganska olika ork vid olika tillfällen under ett långrejs och vill man hänga ihop i en grupp är det bra med lite farthänsyn emellanåt.

Vi kom till Uppsala efter 6 mil och tänkte äta lite riktigt mat på McDonalds. Vi förmodade att det fanns ett nattöppet ställe. Plötsligt hade vi cyklat igenom stan och var framme vid stämplingen på en mack. Macken var dock inte i bruk så vi tog en selfiestämpling. Vi yrade lite om var närmaste öppna donk fanns och hittade en i city som enligt nätet skulle vara öppen till 06.00. Vi rullade tillbaks dit genom ett folktomt Uppsala. Haket hade dock stängt sedan en timme men snubben som stod och svabbade golvet ville sälja lite till så vi fick hyggligt nog glida in och beställa lite käk. Vilken hjälte! Fredriks menyval hade tagit slut så det blev en sallad för honom utan något på. Vi satte oss på några stolar utomhus och jag och Niel åt upp våra burgare i ett nafs.

Morgontrött någon?


Nu var det bara spurten kvar och ned till bebodda trakter gick det ganska fort men från Upplands-Väsby ungefär började kilometrarna bli väldigt långa och det kändes som om vi aldrig kom fram. Rutten gick även lite hit och dit och vi passerade vägar som jag inte visste fanns. Ena stunden var vi ute och körde utmed fina åkrar och nästa inne i villakvarter. Hade inte en susning om var vi var så det var tur att GPSen fortfarande levde och visade vägen. Fredriks energiintag hade ju varit lite snålt i Uppsala så nu tyckte hans ben att uppförsbackarna kunde sluta att vara så branta.

Men efter ett denna i Norrort märkliga sightseeing, (efteråt har jag kollat spåret och det är väldigt rakt, tvärtemot vad det kändes i söndags morse), kom vi så fram till macken i Täby och vi anlände 07.21. 610 kilometrar visade mätaren så det fick väl vara ett bra träningspass, om man nu behöver hålla på och cykla länge alltså.

Vi stod glada och nöjda och fikade lite med varsin glass och något mer som jag glömt. Jag vill tacka Bengt, Mårten, Fredrik och Niel, (samt övriga deltagare) för en fantastisk runda i propagandaklass. Vi hade en jäkla tur med vädret även om mer medvind kunde varit bra men det är bara en ynka detalj som vi snart glömmer.

Glass fungerar alltid, eller hur Neron?

Slutligen kan jag meddela att Securitas hade ringt min kompanjon 05.20 och han lyckades återställa larmet via sin telefon. Han behövde säkert gå upp tidigt efter firmafesten 😊.

/Ingvar aka The Dictator