I morse hade bror ”Speed Lunatic” fått för sig att det återigen var dags att bege sig ”north of the wall” och bevista den blodtörstande systern till vår ”original Le Peloton”; Le Peloton du Nord.

Då det är nästan två mil till starten för denna tillställning för mig och bror (samt ännu längre för de flesta övriga SUMOs) så var tillfället väl valt. De gynnsammaste förhållandena för att ta ut svängarna lite är just nu i den vackra cykelsommaren då solen fortfarande behagar masa sig upp innan cyklisterna.

Brorsan hade med en lika enkel som genial plan invaggat sammanlagt sex av oss i de falska förhoppningarna om enkelt erövrad ära och episk berömmelse med följande kaxiga meddelande kvällen innan:

”Jag tycker att prognosen ändå ser rimlig ut för en Peloton du Nord imorgon.

Anfallsplan:
0515 Uppsamling SCS 
Cykling tillsammans genom ett nästan bilfritt Stockholm
06.00 SUMO rullar in oanmälda på Enebytorg. Norrortscyklisterna inser att det inte kommer bli en vanlig cykelmorgon. 
06.10 Första SUMO Kamikaze-attacken inleds.

Vad sägs? Det går inte att slå i sig själv att fler chanser kommer…”

Med en trivsam väderprognos behövdes uppenbarligen inte mer för att få mig och övriga frivilliga i anfallstruppen att ställa väckning på 04.15.
Upp och hoppa efter 3,5h sömn och slurka i sig en mugg kaffe innan det bar iväg upp till starten genom ett Stockholm där vi hejades på av stureplansfolket som precis lämnat nattklubbarna.

Väl framme möttes vi av åtminstone 30 starka cyklister från Ormsalva, Vallentuna och flera andra klubbar. De skulle visa sig vara omsorgsfullt förberedda att försvara sina skyltar till de sista bittra blodsdropparna dränkts av mjölksyra och nått pH-skalans absoluta bottenmarkering.

Uppställning i solen innan drabbning.

Kl 06.10 bar det så iväg och det gick ganska snabbt att räta ut leendet efter Rilles skämtsamma påstående om att ”Le Peloton är ju mest att öva på belgisk kedja” då slagfältet snabbt förvandlades till ett vildsint fäktande och stötande. Rödljus samlade ihop klungan vid flertalet tillfällen, vilka följdes av rejäla påslag där fältet splittrades upp igen, för att sedan lappas och lagas till ömsom rotation och ömsom en långt utdragen orm av cyklister som kämpade för att krampakigt klamra sig fast vid framförvarande hjul. Igenkänningsfaktorn med en noga intrimmad subgrupps-kedja var i det närmaste obefintlig.

Men för att bespara mig mitt raljerande om cyklingen så klippte jag ihop en liten film från det hela. Håll till godo:

 

Efter ca 34 km i (för mig) ett snitt om 354w så var äntligen fullfartsdelen av Le Peloton du Nord till ända. Och i sedvanlig endorfin-euoforisk anda så tackade vi varandra för väl utfört dagsverke över en kopp kaffe.

Gateu fick stå för kaffet denna dag då Café Kardemumma hade valt att ha sommarstängt.

För att guldkanta med körsbäret på grädden på moset så avslutade brorsan, jag och Jonas med ett bryggplask när vi väl befann oss på säker mark söder om stan igen. Jonas cyklade till och med utan strumpor till jobbet sedan, kanske för att låta påskina för sina kollegor att han mycket väl kunde ha bränt av en Iron Man eller två redan innan de hunnit bläddra sig igenom sitt morgonflöde.

 

Stort tack till alla trevliga och urstarka cyklister som körde Le Peloton du Nord med oss i morse! SUMO dyker upp igen när ni minst anar det 😉

 

// The Brute