Varje cyklist med känsla för sporten borde någon gång cykla Mälaren Runt, denna klassiska runda som har mer än 100 år på nacken. Arrangemanget är förträffligt och mycket gemytligt. Vägarna är fina och ganska glest belastade vad gäller övrig trafik. Det är synd att det inte lockar fler. I år var vi cirka 80 startande.

Telefonen pep som vanligt tidigt så att jag skulle hinna till starten som går exakt 06.00 från Welcome Hotell i Barkarby. Trafiken genom stan var minimal denna lördag morgon så jag hann i god tid. Vid startplatsen hängde de vanliga cyklisttyperna och stämningen var förväntansfull. Jag morsade på några starka kändisar som hade förvarnat att de skulle vara med i den grupp jag tänkte cykla med – bärsärkarna. Den gruppen är till för de knäppgökar som vill slita som djur runt sjön och inte bara ta det som en fikarunda. Det innebär att man kör ganska eller snarare rejält hårt men ändock stannar och snabbfikar på 2-3 ställen samt även käkar lunch på Torshälla golfklubb.

Enligt internätet är en bärsärk ”en stridskämpe som enligt legenden under fornnordisk tid svurit trohet till Oden, och i närkamp fick dennes, eller något vilddjurs stridstemperament (vanligen varg eller björn).” Finns en del andra beskrivningar men vi nöjer oss med den där.

Alla verkade klara vid 06.00 så Thomas meddelande att starten hade gått. Framför oss åkte då 8 motorcyklister iförda fina orange reflexvästar. Vi skulle alltså åka kortege genom de västra delarna av staden och få motorcyklisterna till att stoppa övrig trafik. Jag kan rekommendera fler att göra det. Det kändes som om vi var inbjudna på statsbesök i den egna kungliga hufvudstaden.

Foto Magnus Erlandsson


Vi rullade på i lugnt tempo eftersom alla varianter på hastighetsgrupper skulle med ner till Botkyrka kyrka. Förutom tokstollarna i bärsärkarna kan man åka i grupper som kör lite långsammare, ännu långsammare samt väldigt långsamt. Det senare heter audax och de hinner nog även lukta på blommor under rundan. Det känns mycket vilsamt och trevligt men det får bli en annan gång. Troligen hinner man i en sådan grupp även prata och umgås med varandra under cyklingen, hmm.

Framme i Botkyrka blev det så stopp för indelning i grupper och längst fram samlades gänget med bärsärkar och fick sina order av de två kaptenerna Amir och Martin. Tydliga instruktioner och sedan bar det iväg. Det verkade som om alla var mycket erfarna cyklister så det här skulle väl gå bra. Hur fort vi skulle cykla var kanske lite oklart så det var ju bara att trampa på.

Vi började med modellen tvåpar. Jag hamnade bredvid en stark snubbe som troligen var hälften så gammal och av någon anledning fick jag alltid ta i som en galning när vi låg jämsides. Som vanligt blev det lite olika långa dragningar och även olika hastigheter. Ibland låg vi i 33km/h och ibland i 42. Nåja, det var väl inga problem för de flesta men i efterhand har jag sett att vi tappade lite folk vartefter. Nu blev de ju enkelt upphämtade av nästa grupp där randonneurgeneralen Bengt var ledare så det var ju fint ordnat.

Milen rullade på och vi avverkade både en hyfsad regnskur, en hoppad kedja samt en punktering innan vi kom till Torshälla golfklubb för buffélunch. Fantastiskt bra ordnat! Vi klev omkring bland folk som övade puttar, drog golfvagnar och hade skojiga kläder. De tittade lite konstigt på oss i blöjbyxor och fåniga kepsar när vi gick där och drog våra fem gånger så dyra sportutrustningar över övningsgreenen. En farbror på 80+ år pratade med mig och jag kände mig som en liten pojk. Han önskade lycka till på resten av rundan, trevligt.

Samling efter någon halvtimme och nya instruktioner. Nu skulle vi köra belgiskt så att hastigheten blev mer jämn och samtidigt högre totalt sett. Bra idé som även skulle passa mig något bättre tänkte jag. Lite dragning i baksidan på ena låret hade i alla fall i något avseende förvarnat om kramprisk. Man ville ju inte bli avhängd från det här fina gänget.

Vi susade på och eftersom det var kantvind till viss del roterade vi ibland höger och ibland vänster. Det fungerade väldigt bra trots att vi inte hade tränat ihop med hela gänget tidigare. Alltid kul att cykla med erfarna och stabila cyklister, speciellt när det börjar gå fort och marginalerna blir små. Det flöt på några mil och vi hann även avverka en sträcka med sportgrus på sex km tills vi plötsligt började cykla åt öster och fick en härlig medvind. Nu gick farten upp till 45-50 km/h långa sträckor, även på platten. Underbart!

Plötsligt hade vi nio mil kvar, sedan var vi i Enköping med sex mil kvar och därefter i Bålsta med tre mil kvar. Piece of cake helt enkelt.

Martin hade sagt något om att bomba när vi närmade oss slutmålet. Jag misstänkte att bombningen skulle ske i Dalkarlsbacken och visst blev det så. Pang så for några gubbar uppför backen och lämnade oss något mer trötta bakom oss. Eller så var vi helt enkelt inte beredda.

Jag fick lite revansch på backen för senast jag var där så gick jag upp släpandes på cykeln. I och för sig i december med 10cm snö och en natts cykling runt Mälaren bakom mig, men ändå. Revansch blev det.

Nu blev det alltså någon form av tävling/tempo in förbi Jakobsberg och ner till målet i Barkarby. Jag hade inte räknat med att ligga i topp med mina gamla ben så vad gjorde det. Jag susade med så gott det gick och målskylten passerades.

Sen blev det gruppfoto, eftersnack i sekretariatet med korv, kaffe, bananer, lite salt godis samt det klassiska tygmärket. Enligt Strava hade jag cyklat eller i alla fall rört på mig i 9 timmar och 17 minuter samt haft ett snitt på 35km/h. Får väl vara godkänt nu när man är lite otränad efter sommaren.

Foto Magnus Svensson, självklart blundar jag på bilden


Sammanfattningsvis, en mycket trevlig dag så vad ni än tänker cykla 2018. I augusti skall ni välja det klassiska loppet Mälaren Runt!