Lördagen 19 augusti gav sig dom två SUMO-cyklisterna Stefan ”El Gringo” Gustavsson och Claes ”The Joker” Westberg tillsammans med drygt 200 andra cyklister ut för att leta upp och besegra 12 av dom brantaste backarna i och omkring Jönköping.

Gringon som är från trakten skulle som ”pre-ride” kvällen innan givetvis förevisa några av dom klättringar vi dagen efter skulle bestiga så vi äntrade Tabergsdalen tidig fredagkväll och klämde ett par backar som gav en fingervisning om vad som komma skulle dagen efter, inte så långa men ack så branta.

Samlingen inför loppet var på Kulturhuset Spira och i sedvanlig ordning när El Gringo är med så var vi där i god tid, i det här fallet först av alla och arrangörerna hade precis dykt upp, alltså gott om tid för förberedelser och hinna bli lagom nervös när man ser alla andra trådsmala bergsgetter inklusive delar av Sverige-elit och OS-medaljörer skritta in i salen. Förutom bergsgetterna förstås en hel del Rapha-entusiaster i diverse färggranna utstyrslar och en del riktiga retrocyklar också.

Strax innan Masters-starten går arrangörerna igenom dom få regler som loppet innehåller, dvs öppna vägar så följ vägregler, ta kontrollerna i vilken ordning ni vill bara ni stämplar på toppen av respektive backe och slutligen mobilnummer till ett par av arrangörerna om olyckan skulle vara framme.

Jokerns och Gringons raceplan var ganska enkel, börja med loppets västra slinga, valfritt tempo uppför backarna (vilket i det här fallet innebar Gringon först och sen så småningom Jokern ett tag senare vilket upprepades för samtliga backar) och efter den obligatoriska fikan halvvägs (stämpling även där) den östra slingan och sen så högt tempo som formen medgav mellan klättringarna.

Stämpelkortet innehöll givetvis en banprofil med angivelse av namn på klättring, längd, snitt- och maxlutning i procent och där konstateras snabbt att klättringarna är mellan 6-700 meter upp till 2,5 kilometer och snittlutningen mellan 7-16% och den kraftigaste på 28%. Dessutom innehöll banan 15 kilometer grusväg.

Nåväl, Masters-starten går och vi rullar iväg gemensamt till Muur de Skinnersdal som kommer redan efter 4 kilometer, 1,6 km, 7% snittlutning och max 19%. Till saken hör också att hela klättringen går på grus blandat med lera och gräs, en riktig utmaning direkt alltså.

Gringon (i svart SUMO-tröja med vita armvärmare) attackerar i sedvanlig SUMO-stil i vänsterled redan i första klättringen!

Väl uppe och stämplad ger vi av mot nästa klättring, Muur de Georgs Tarm. En rackare på 800 meter, 10% snittlutning och max 26% och till saken hör att dom 26% kommer direkt och då menar jag direkt vilket känns ungefär som att köra rakt in i en vägg, snabbt som f..n i med lilla klingan fram och största drevet på kassetten för att överhuvudtaget ta sig framåt/uppåt. Ganska snabbt inser man att här gäller det att bita ihop och inte behöva förnedra sig totalt, dvs kliva av och gå upp.

Exempel på en av dom finare grusvägarna

Uppe och stämplad informerar Gringon som är uppvuxen i trakterna att nu är uppvärmningen klar och nästa klättring är en riktig rackare, Mount Taberg, 1 km, snitt på 7% och ett max på 28%. Jokern som inte granskat banprofilen supernoga blir snabbt glad när en skylt som visar 1 km till toppen dyker upp och det fortfarande går att gå på stora klingan, BIG MISTAKE ska det visa sig då det direkt efter en vänstersväng blir totalsvart när Tabergstoppens 28 %-are visar sig, dessutom i princip rakt upp och inte en serpentin att vila i. Gringon i princip uppe när Jokern börja klättringen i eget tempo men här lyckas jag med uppbådande av osannolika krafter faktiskt passerar en annan cyklist, självförtroendet stiger lika brant som backen.

Härefter följer en radda klättringar och vi hittar ett par ryggar att hänga på vilket känns kanon ända tills en Hälsingland-ryttare får syn på oss, går ned i tempoställning och drar upp tempot till 50+ km/h, precis vad Jokern behöver just då, kul! Vi lyckas dock klamra oss fast och Hälsinglandarna inser att så enkelt blir man inte av med ett par SUMO:s. Efter klättring nummer 7, Col de Labbarp, en 1 kilometare på grus och skogsstig orienterar vi oss ut på kända Vätternrunda-vägar och Gringon intar snabbt tempoställning och drar oss in till fikat vid Restaurant Sjön i Jönköping.

Efter obligatorisk stämpling, påfyllnad av vatten och energi så ger vi oss av ut på den östra slingan och här väntar enligt uppgift den värsta klättringen på hela dagen, Alp de Norra Kleva men innan den värmer vi upp dom café-stinna benen med Col De Breneryd, 0,8km, snitt 9% och max 26%, svider till i benen även här måste jag säga. Orienteringskunskaperna hos Gringon och Jokern är inte dom bästa och cykeldatorerna verkar inte vilja leka med oss heller så vi inväntar några ”locals” som vi hänger på bort mot nästa klättring som vi först trots ”locals” passerar men förstås vänder tillbaka till och när vi väl svänger in på klättringen undrar man i sitt stilla sinne hur man fått asfalten att överhuvudtaget fästa här så brant som det är, antagligen spikat fast den. Otillräckligt framåtlut över styret och framhjulet lyfter direkt från vägen. När denna vägg väl passerats med nöd och näppe svänger vägen vänster och botten på SKIDBACKEN dyker upp och parallellt med denna ska vi tydligen cykla upp, lyckligtvis är vägen så bred här att man kan sicksacka sig fram vissa partier, puh! Efter stämplingen börjar en fantastisk cykling uppe på själva åsen på böljande, nästa bilfria vägar, känns nästan overkligt efter den senaste klättringen.

Ja, så här brant var det bitvis och då är ändå inte detta den brantaste backen!

Till slut efter detta härliga parti och avslutande utförslöpa svänger vi snabbt in till höger mot Muur de Lyckås, ytterligare en grusklättring och direkt annonserar Gringon för dagens första punka. Snabbt fixat och iväg upp för 2,6 km, snitt 9% och max 16% vilket inte borde varit speciellt ansträngande om det inte varit för underlaget som var allt annat än bra och när man väl kommit in i ett lagom tempo ska en vägbom passeras vilket inte låter sig göras utan att kliva av vilket i princip innebär att man får börja om från början igen, puh. Ner igen och ut på asfalten och upp med tempot igen och snabbt får Gringon punka nummer 2 inom 5 km. Nu börjar det ryka ur Gringons mun och lika glad som jag är för en kortare vilopaus lika orolig blir jag för hur fort det ska gå när punkan är lagad och Gringon ska ta ut sin ilska på vägarna. Nåja, innebär ju för mig att jag kan fortsätta ligga på rulle vilket jag gjort hela dagen redan. Näst sista klättringen Col de Kularp som är 2.5 km, snitt på 6% och max 15% känns helt plötsligt som rena barnleken. Jokern har förstås ingen chans att hänga med Gringon som fortfarande ilsken som ett bi drar förbi andra cyklister i 30+ upp för backen.

Vanlig syn när Gringon väntar på Jokern uppe på en klättrings topp.

Nu återstår bara en klättring och den undrar man ju när den ska komma när man efter en BRANT utförslöpa på rassliga grusvägar med insprängda kolsvarta tunnlar landar vid Port de Fingal nere vid Vätterns strand och ser skylt nummer 12. Snabbt annonserar Gringon att den branta grusvägen vi nyligen besegrat nedför ska nu klättras uppför, så kortvarig blev den glädjen. Gringon som är en snäll person förevigar förstås ögonblicket när Jokern med tungan hängande nedanför den lilla klingan så småningom lyckas pallra sig upp för denna dagens sista klättring. Sen ska det enligt Gringon bara vara ungefär en mil tillbaka in till målgång i Jönköping vilket Jokern förstås tycker låter helt överkomligt. En 90-gradare höger senare rätt in i motvinden annonserar vägskylten Husqvarna 20 km viket innebär ca 25 km till målet och under dessa 25 km ska dessutom en av Vätternrundans få backar, Kaxholmen besegras vilket med ben sura som omogna citroner inte var någon lätt sak. Nu är vi trots allt inne på välkända Vätternrundevägar och och närmar oss med Gringon alltjämt i förning Jönköping med stormsteg och till slut efter 152 km och 12 klättringar så stämplar vi in i mål vid Kulturhuset och får oss tillsammans med celebert klädda Kulturhusgäster en välförtjänt Hamburger-buffét och en kall öl.

I mål efter en härlig dag med många fina klättringar på härliga vägar i Jönköpingstrakten.

En grym dag på härliga vägar runt Jönköping med omnejd och ett bra arrangemang av den lokala cykelklubben La Lepre Stanca. Ett lopp som inte är någon egentlig tävling men trots det lockar en massa duktiga cyklister och som jag är övertygad många fler skulle tycka är riktigt roligt.