Efter mycket om och men så bestämde jag mig till slut för att premiärköra den klassiska Roslagshösten som anordnas av Fredrikshofs Cykelklubb längs med härliga landsvägar i Upplands Väsby i söndags. Velade ett tag på grund av bekymmer med ständig latent kramp i vaderna sedan jag var dum nog att på onsdagens Le Peloton fortsätta cykla i ca 10 minuter efter en ordentlig krampattack. Det som till slut fick mig att ställa upp i det anrika motionsloppet, som går 135 km över fält och genom skog på mestadels böljande vackra vägar, var förstås att man numera är betrodd SUMO-kläderna. Samt chansen att få kunna göra ett genrep inför en liten seriösare cykelsatsning 2018 tillsammans med min kollega och vapendragare Daniel Wennerberg som också förärats med ränderna i SUMO under namnet ”The Sneaky Sledgehammer”. Ett mycket passande namn skulle det visa sig.

Bombade på med magnesium- och elektrolyt-tillskott torsdag, fredag och lördag för att om inte annat lura bort krampen ur kroppen. Tog det lite lugnt på cykeln efter den rätt hårda onsdagsmorgonen men jag och Daniel rullade ur benen fredag eftermiddag hem från jobbet med ca 45 min i tänkt belastning, passade även på att snacka lite taktik inför söndagen. Med min latenta kramp så kände jag på mig redan där och då att jag med största sannolikhet inte kunde bidra med några 900W i 25 sek vid en spurt. Men en god trend på cykelformen senaste veckorna gav chansen till att jag däremot kunde vara med och dra en del, täppa luckor och på så sett köra för Daniel – som placerat sig på ”pallen” tidigare år trots att han solokört och Stockholmsklubbar aktivt försökt stänga in och köra ifrån honom – till en fin placering.

Söndagen kom och det var bästa tänkbara cykelväder med blå himmel, frisk luft och knappt någon vind. Mötte upp Daniel på plats på Vikskolan en timme innan start. Värmde benen lite, finslipade taktisksnacket och rekade banans lite kluriga start- och målgång som innehåller en 120-graderskurva vilken tyvärr varit anledningen till en hel del krascher genom åren som jag förstått det. Så höll på att ske redan innan startskottet gått även denna dag. Vi kollade av de sista kilometrarna som börjar genom en fin allé och övergår till en lätt men seg uppförsbacke. Vi försökte räkna ut ungefär var och hur den sista attacken skulle ske, något Daniel i princip gissade rätt på metern när det väl bar av några timmar senare. Efter allén passerar man en crossbana och det går utför en bit innan den skarpa kurvan, vi båda kom med så bra fart på vår testrepa att vi höll på att handlöst fara ut i spenaten men klarade oss med ett bakhjulssläpp för mig och en snabb men rätt snygg parkering i diket av Daniel. Vi vände ut och försökte igen, för att verkligen optimera ingångsfart och -vinkel och fick nu till det lite mer graciöst.

Sen var det dags, ca 40-50 pers i första klungan varav jag kände igen bara två ansikten. Förutom Daniel var även David Lif där, en stabil lagkamrat från Stockholm Allied Powers som vi cyklade Vätternundan med i år i en Sub 7:20-grupp. David var en av de starka som tog sig i mål på 7:17 och som för 2018 är med och håller i samma gängs VR-satsning på Sub 7. Starten gick, solen sken, kolfibern ven och watten sprutade. Nåja. Blev nästan förvånad över hur lätt och sakta det gick i början, wattmätaren visade 240W första 20 minuterna och farten låg på drygt 38 km/h. Ett lugn lade sig då rätt tidigt över kroppen, det där som sker när man förstår hur ens dagsform är i förhållande till de andra som kör. Jag kom iväg i mitten av startfältet, låg kvar med flit för att se på och lokalisera de andra åkarna samt för att få koll på Daniel. Såg tidigt att ett gäng från Stockholm CK låg i formation, likaså ett par andra ”lag”, men det var inget som höll någon längre stund. När jag sakta men säkert jobbat mig upp i spets efter de lugna 20 minuterna var de två herrar som hade gjort sig en lucka, jag anslöt, vi fick sällskap av en till och det började dras lite. Slog faktiskt års-watt-PB på min första förning. Inget märkvärdigt, men 450W i 2 min fick säkert någons ben att brinna lite. Det var här det började, det planerande malandet och uttröttande av alla starka ben.

Många attacker från nästan varenda stark åkare, men inget som inte kunde täppas igen fort, aldrig någon oro i kroppen om att benen inte skulle hålla. De starkaste kom inte loss mer än tiotalet meter, klungan vägrade släppa sitt grepp och så även jag. Det var mycket lucktäppande ett tag, men inget som sved i benen eller gav krampkänningar. En Älgö Deluxe-runda med SUMO brukar orsaka större kris och panik i kroppen. Det kändes till och med så lugnt att jag låg allra sist och fikade lite proteinbar ett tag och i 10 minuter drog jag mindre watt än en vanlig pendling till jobbet. Efter ca 75 km fick jag lite feeling, använde gravitationen för att få lite fart utför och gå loss, lade mig på tröskel i knappt 10 minuter och gnuggade ett tag. Men samma sak igen, ett par kom upp, vi roterade men klungan jagade ikapp. Ingen ville riktigt köra skiten ur sig en längre period helt enkelt. Jag och Daniel låg i täten strax därefter med några mil kvar över ett slingrigt skogsparti, men det var lönlöst att försöka göra något. Daniel, som så många gånger visade sig ha helt rätt, sade ”det är ingen idé, vänta tills Vallentuna, då får vi se vad som händer”. Mycket riktigt, där gick tätens kanske två starkaste loss och körde. Som tur var låg jag och Daniel långt fram, vi gick med upp och roterade en stund men ingen av de andra ville dra någon lägre stund och slog av. Men det blev dock dagens hårdaste 10 min för mig med 340W och kul med lite fartkänsla när det även gick hårt i rondeller och korsningar ett tag.

Kilometrarna tickade på och helt plötsligt visade min Garmin 125 km, bara en knapp mil kvar och jag låg längst fram i spets med någon på hjul som vägrade gå upp och dra. Kände att det var dags att tömma det sista benen hade att ge och bara öka farten så mycket det gick. Helt plötsligt kom allén och jag hann knappt tänka att nu smäller det snart och så small det. Halva klungan gick iväg uppför backen förbi crossbanan med några vassa i täten, jag slog av lite men det gjorde nästan alla rätt tidigt framför mig, kände att jag hade pigga ben fortfarande och tänkte att det fanns en chans att plocka lite folk utför, men tyvärr var det fullt med långsammare åkare framöver och vi fick möte av flera bilar så det vara bara att frirulla nedför. När jag gick in i den skarpa kurvan såg jag att Daniel hade pressat sig från mitten av klungan när det smällde till en andraplats och som den listiga hammaren han är smällde han på på uploppet och tog sig först över mållinjen med råge tack vare en riktigt fin spurt. Fick energi av att se lagkamraten elda på så jag gav iaf 800W i 15 sekunder. Hörde mig själv skrika ”BOOM! YES!” rakt ut och många av cyklisterna måste trott att jag var lite dum i huvudet när jag jublade som 10e man över mållinjen. Men man måste älska när en plan går i lås…

Det blev iaf rekordwatt för mig med 255W & 300NP och 153 BPM (82% av max) i snitt i knappt 3,5h tack vare alla härliga ryck, stötar och igångdrag som gjordes från de starka åkarna i täten. Men hårdaste 20 min gick på beskedliga 300W, så det fanns alltid tid för återhämtning. Har ingen aning om varför det gick så lätt att cykla, kanske var det SUMO-kläderna, kanske var det sällskapet. Men en fantastiskt vacker, skoj och välarrangerad dag med en cykelform som pekar åt rätt håll inför kommande strapatser 2018.

Nedan är film från mig på första halvtimmen, tyvärr tog batteriet slut lite väl tidigt, precis när jag gick ut på min första malning och körde 450W i 2 min.

Samt en film från Daniel från när det gick lite hårdare i Vallentuna.

Roslagsloppet på Strava
https://www.strava.com/activities/1188016522/overview

 

Jesper ”Quadzilla” Alm