Så var det dags. Årets lilla runda runt Mälaren på sådär en 31 mil. Nattcykling, heldubbat och enligt väderprognosen väldigt blåsigt. Vad kan gå fel då liksom?

Den här gången var jag ett år äldre än förra året och man blir väl visare med åren? Alltså bunkrade jag kroppen med julbord några dagar före och en rejäl pizza till lunch. Inget ont om ”förortspizza” men helst skulle jag valt lyxpizzastället Gino på Sveavägen men tiden är ju knapp i juletid så det blev haket Pizza Maestro på Kungsgatan. Kalorierna satt som en smäck i kistan.

La mig lite senare i en av sofforna på jobbet och sov en timme. Cykeln var färdig för start.

En stund senare dök mina två SUMObröder upp, The Joker och The Early Bird Falcon och i medhavt fordon hoppade jag in. När vi kom fram till Barkarby för obligatorisk middag hade The Falcon skojat till det lite och åkte hem igen till söder om söder för att hämta cykelskorna. Restaurang Lilla Barkarby är ju randonneurklubbens stamhak men de har ännu inte utökat menyn med cykelskor för vintercykling.

Det droppade in en del folk och till slut var vi 10 stycken som skulle följas åt genom natten. Flera tuffingar som Hagen, mhenry, kitzblitz, Solstina, mfl gjorde att man kände sig trygg inför de tusentals tramptag som man är tvungen att prestera för denna totalt onödiga förflyttning.

Vid 21-tiden var vi så klara och gled ut och slog på våra GPSer och äntrade sadlarna. Lite dividerande åt vilket håll vi skulle men så kom vi iväg och mhenry och någon till, Hagen?, tog täten och låg sedan där i flera mil.

Ötzibanan har haft en del varierande vägval genom årens lopp och den här gången tog vi genvägen över Stora Essingen. Intressant, där hade jag aldrig cyklat. Även kring Mälarhöjden blev det en del nya vägar men så kom vi äntligen ut ur Botkyrka och susade på de vanliga vägarna.

Vi tuffade på och dubbarna smattrade. Temperaturen låg väl någon grad över noll och alla såg för ändamålet mycket välklädda ut. Vis av förra årets runda hade jag tre par handskar med mig. Nu när det var lite över plus var mina hösthandskar tillräckligt varma. Om det skulle bli istid hade jag även med mig ett par sprillans Hestra superduperhandskar i getskinn och goretex. Med dem på händerna ser man nästan ut som en astronaut. Man kan även ha ett sånt där hjälmskydd i lysande färg kring hjälmen, (inga namn). Vem bryr sig om det, är ju överlevnad som gäller.

Ganska raskt var vi i Södertälje för det första obligatoriska stoppet. Numera har jag en GPS som även kan visa en massa onödiga data för att man skall kunna fördriva tiden på randorundorna. Ner till S-tälje tyckte jag pulsen var lite väl hög några gånger. Kan ha berott på att Lilla Barkarbys stora plankstek behövde omsorg för att förbrännas. Eller var det kanske den hosta jag dragits med några dagar som spökade? Well, pulsen låg väl ändå ok och jag hade ju inte dött än så jag cyklade vidare.

Vi dundrade igenom Södertälje och tråkigt nog var det inga bilburna hejarklackar som förra året och vi slapp även broöppning. Ut mot Strängnäs på i princip bilfria vägar. Strax efter Strängnäs tog vi en liten ”fikapaus” vid vägkanten. Mina SUMObröder frågade hur det gick för mig. Var tvungen att säga att det nog gick ganska dåligt. Uppenbarligen hade jag inte tränat tillräckligt under hösten så jag var redan nu lite seg i benen och kroppen kändes i allmänhet seg. Med erfarenheten från förra året i tankarna så låg jag förstås mest en bit bak och trampade, man ville ju inte bonka. Flera andra var ju dragvilliga så det var ju inga större problem för gruppen att ta sig framåt.

Två starka och glada SUMOS


Vinden! Höll på att glömma den rent ut sagt perversa motvinden/sidvinden vi hade under hela rundan. När vi passerade flaggor i de olika små städerna stod de rakt ut från flaggstängerna och inte var det i riktning med oss. Någon gång kändes det som medvind men det var verkligen inte någon lång stund. Möjligtvis var det mellan Kungsör och Köping där banan går någon mil norrut. Undra på att det var lite tungt nästan hela tiden.

Vi smattrade på genom Eskilstuna centrum. Som vanligt var en del ungdomar ute och förgyllde natten. Någon hade synpunkter på att vi cyklade på gågatan men banan gick ju där så vad kunde vi göra åt det. Ut mot McDonalds väster om stan för den hägrande värmen och nattamaten.

Där var det en del folk men jag hörde aldrig att någon direkt ifrågasatte vad vi var för knäppa tomtar. Rejäla hamburgare, kanske någon milkshake och klädtorkning stod på programmet. Vi fyllde förstås även våra vattenflaskor. Jag hade camelbak och fyllde först på den med vitt pulver. Skulle kunna ha sett skumt ut om jag inte haft cykelkläder, eller?

Kitzblitz tog hand om gänget och delade alltså ut den obligatoriska Jägermeistern. Tack!

Efter att ha degat ett tag, faktiskt nästan en timme, meddelade kitzblitz att vi åker om 10 minuter. Lite militärisk disciplin skadar inte när man skall få ordning på 10 sömniga cyklister klockan 0330 en natt i december. Vi diskuterade en del kring avstånden till nästa by och min GPS talade nu om att det var 27 km till Kungsör, 40 till Köping och 84 till Västerås och frukosten på – tro det eller ej – McDonalds!

Vi trummade på och i vanlig ordning glodde jag på GPSen och räknade ner. Mörkercykling är alltså ganska mysigt men just så här års ser man typ inget förutom baklamporna på cyklisterna framför. Visst, vi passerade en hel del hus med olika former av julbelysning men efter att ha sett 27 flaggstänger med likadana upphissade lampor så är det ingen happening att se den 28:e. Alltså får man roa sig på annat sätt för att få tid och kilometrar att passera.

I Eskilstuna hade jag bytt till mina varma Hestrahandskar. Otroligt skönt. Att de skulle vara enkla att växla med hade ingen lovat så jag kunde ju inte gnälla. Växla till tyngre gick fint för det är bara ett litet knäpp men att få in lättare växlar var bökigt. Flera gånger fick jag in tyngre när tanken var att få in enklare. Tror dock ingen märkte att jag strulade i några uppförsbackar för alla var nog lika mosiga i skallen så här klockan fem på morgonen.

In mot Västerås är det alltid segt. Dels ljuger ett antal vägskyltar om att nu är det bara några km kvar men inte f-n kommer man fram. Banan går också genom en del supertråkiga industriområden och även nere vid hamnens gamla kåkar så kilometrarna segar sig fram. Samtidigt har man en känsla av kaffesmak i munnen så det är ju bara att trampa på till haket som någon illvillig person har placerat på andra sidan själva stan.

Fast i år tyckte jag ändå att det flöt på sista biten och plötsligt, efter en liten rolig omväg, ställde vi så cyklarna utanför McDonalds och gled in i den i princip helt tomma restaurangen. Som vanligt bredde vi ut oss rejält och några tog till och med en slummer efter att ha ätit lite frukost. Lustigt nog hade de gröt eller något sånt men jag körde macka, juice och kaffe.

Även här var vi nästan en timme och det blev till och med ljust ute. Solstina frågade hur långt det var till resterande ställen, Enköping, Bålsta och hem till Lilla Barkarby. Det talade min GPS om. Sedan frågade hon hur långt det var mellan ställena. Det gick inte att räkna ut i huvudet när man är lite tom i bollen. Jag tror faktiskt aldrig att vi klarade av subtraktionen 61 minus 27.

I morgonljuset blev det lite trevligare och milen flöt på. Innan Enköping kom så vår egen ranndoföljebil med GurraG och följde oss, kändes tryggt. Nu skulle ju alla åtminstone komma fram till Bålsta.

Vi hann med ett kort stopp i Enköping och jag köpte förstås några Pigall. Vi rullade vidare och närmade oss Bålsta. I backen upp efter Övergran blev det lite Tour De France så plötsligt var vi utspridda någon kilometer. Inget att hetsa upp sig över för nu såg vi Shell-macken i Bålsta på håll.

På Shell kom så GurraG in glad i hågen och bjöd även han på en Jägermeister, den satt fint. Tack! Vi snackade om gamla Ötzirundor och det lät som om den här kanske inte var den värsta versionen om man tänker på vädret. Någon, minns inte vem, bjöd på chips. Det var faktiskt gott, kanske hade vi saltbrist.

Vi snubblade ut och fortsatte genom Bålsta, Kungsängen, Kallhäll och pang eller vad det nu lät så gick The Jokers cykel sönder och bakhjulet hängde sig totalt med 9 km kvar. Med lite gemensamma krafter bände vi loss diverse delar men det visade sig att hjulet blivit skevt. Övriga fortsatte efter att vi kollat med The Joker att han var tillräckligt varmt klädd. The Falcon hämtade honom senare med bil.

Hoppsan, lite växelsallad, mm

Inne på Lilla Barkarby fick vi dricka ÖL trots att det inte var öppet. Bra service! Man kunde ha suttit där länge och snackat om rundans alla upplevelser och andra rejs med dessa trevliga randonneurer men tyvärr hade jag lovat lilla frun att hjälpa till med lite barnpassning av barnbarnet. Något man kanske kan vara lite skraj för när man varit upp lite längre än vanligt men det visade sig faktiskt gå hur bra som helst för jag hann sova två timmar i badkaret innan middag!

Tack alla för en bra runda, ses framöver!

/The Dictator