Sannolikt en av mina bättre dagar i år ställde”The Early Bird Falcon” aka Micke Swedberg frågan i vår SUMO-grupp vilka som skulle köra VinterVättern aka Abloc Winter Challenge i år och Ja kom från Jokerns hjärta och hjärna i stereo. Kändes just då som en fullständigt lysande idé och nu så här med någon dags distans måste jag erkänna att det är tur att dom två organen (om nu hjärnan är ett organ?) åtminstone då och då är i samklang för det här var sannerligen ett härligt äventyr. Att det sen ”bara” blev Micke och jag som anmälde oss är en annan historia men jag är säker på att fler SUMO:sar antar utmaningen nästa år, eller hur?

Innan jag börjar återge loppen måste jag bara börja med att berömma arrangörerna, Abloc, till det grymmaste cykelarrangemang jag någonsin upplevt. Fullständigt makalös service med alltifrån pre-race information, goodie bag med diverse förnödenheter, för- och efterbil för alla grupper under loppet, grymma depåer, lånecyklar (mer om det senare) och sanslöst serviceorienterade arrangörspersonal. Hatten av till er alla och tack för grymt arrangemang.

Redan här vill jag varna eventuella läsare av detta inlägg att det är väldigt långt, sannolikt pga att både loppet och upplevelsen också var lång så har ni ont om tid så sluta läsa redan nu.

Nåväl, nu till själva loppen. Alltihop började med att jag lite väl sent kom på att mitt bakre dubbdäck (krav på dubbdäck fram och bak oavsett väder, det är ju trots allt vintercykling (oavsett väder) det handlar omJ) inte var i bästa skick samt att bakskärmen (också krav på fram- och bakskärm med s k kompislapp (ni som har kompisar vet vad det är)) saknades efter senaste kraschen på Tour d´ Ötzi. Efter ett depåstopp på Specialized Concept Store löste sig dom två detaljerna.

Hämtade upp Micke och kosan styrdes söderut mot Jönköping och efter ett stopp på cykelaffär norr om Jönköping med inhandling av de sista attiraljerna så checkade vi in på Hotel Vox tillsammans med övriga cyklister. Själva Winter Challenge skulle gå av stapeln med start torsdag morgon i tre olika startgrupper, snabb, mellan och snygg (lugn) och skulle följas av ett race (2 heat * 10 varv på en 1,8 km bana) och ett motionslopp (1 heat * 10 varv på samma 1,8 km bana, mellan dom två tävlingsheaten så att race-deltagarna skulle få lite återhämtning mellan sina heat) dagen efter på Tabergs motorbana.

Vi anmälde oss i sedvanlig ordning och då meddelar sekretariet att det enbart fanns en anmäld till fredagens motionslopp på Tabergs motorbana, Jokern, och att man därför beslutat att denne skulle få äran att köra det riktiga racet istället, tack så mycket!

Jaja, det finns ju värre saker här i livet än att få stå på samma startlinje som svenska linjemästare tänkte Jokern och tackade artigt för vänligheten.

20.00 dags för tävlingsinformation som delgavs med stor humor och berättelser om tidigare (2) år då loppet avlöpt. Och på alla sätt försökte man, och lyckades, förmedla att det här var ett lopp för bara dom tuffaste av tuffa och just av detta skäl hade man lagt in ett par extra avstickare utefter vägen. Dels in till Tiveden efter Karlsborg på finfina berg- och dalbanevägar och sen hade man rekat och hittar några justa backar kring något som hett Zinkgruvan. Jaja tänkte Jokern, så illa kan det ju inte vara. Har ju trots allt cyklat i riktiga alperna också. Och Ja, som en liten detalj så hade man dragit loppet via en grusväg också men det skulle ju inte bli några som helst problem för Joker och Falken som till vardags flyger (ja, åtminstone Falken) fram över Erstaviksvägen på Cx-pelotonen.

Ja, helt enkelt en hel massa information som var bra att ha, några kaptener per grupp och grupperna skulle definitivt hålla ihop och den snabba gruppen skulle minsann hålla en lägre hastighet än 2016’s snitt på 28 km/h och den snygga (lugn fart) gruppen runt 25 km/h.  Haha tänkte Jokern, som gjort för snabbgruppen, nemas problemas.

Upp på rummet, fixa prylarna och god natt. När gick man senast och la sig klockan 21 en onsdagkväll? Antagligen förra gången man skulle köra ett lopp med start 05.30 vilket för Jokern och Falken var länge sen! Klockan ringer 04.30 och dags för frukost och nere i frukostmatsalen sitter massvis med cyklister i cykelmundering med förväntansfull blick. Snabb frulle, upp på rummet och på med cykelmunderingen och en sista kolla att SUMO-västen sitter korrekt och därefter avfärd till Hovrättstorget för starten. Rätt kaxig är man ju när man glider in till start i SUMO-dräkt men lite respekt får man när man skymtar två trådsmala personer i Tre Berg-dräkt längst fram på startlinjen och då minns man gårdagens ”vi lämnar ingen efter oss” med glädje, puh.

Dax för start för 2017 års VinterVättern

Starten går efter ett kort men kärnfullt tal från arrangörerna och snabbare än Lucky Luke drar sina revolvrar inser Jokern att efter Mathias ”The Crazy Bullet” Wikmans välkända Jönköpingsrondell kommer ju backarna upp mot Bankeryd, perfekt att ta ouppvärmd med fulldubbat, NOT. Jaja, som tur är så är kaptenerna vakna och håller tillbaka Tre Bergarna och dessutom har någon glad cyklist musik på högsta nivå så Bankeryds-backarna går som en dans.

Första stopp, Nätbäcken

Första korta stoppet sker efter ca 35km på ett välkänt ställe, Nätbäcken, där vi även kort stannade på SommarVättern, vilken nostalgi det hade varit om det inte idag varit kolsvart. Redan här börja Jokerns bakhjul kännas lite halvvobblande och en viss osäkerhet smyger sig på, hur f…n ska det här hålla 300km till? Nåväl, tar jag mig bara till första matstoppet i Karlsborg kanske någon med mek-kunskaper kan fixa det.

Flyter på som bara tusan nu och den snittfart som utlovats på runt 27-28 km/h (glöm inte att vi kör heldubbat!) har snabbt glömts bort och sällan ligger farten söder om 32-33 km/h. SUMO-dräkten väcker stor uppmärksamhet bland övriga cyklister, inte minst när tidigare SM-vinnaren Rickard Larsén kommer upp jämsides med Jokern och frågar ”det där SUMO, vad är det för något?”. Ödmjuk som vanligt svarar Jokern att det är ett litet team med ambitionen att ”conquer the world” och att vi har några riktigt vassa cyklister som nästa tävlingsår kommer att sätta fart på en och annan nationell tävling. Grymt skoj svara Larsén och hojar vidare.

Pinkastopp någon dryg mil innan Karlsborg och Jokerns bakhjul känns väldigt svajigt så jag bestämmer mig för att dra åt bakaxeln några extra varv för man vill ju inte riskera sänka hela gruppen med två proffscyklister i någon snabb nedförsbacke när bakhjulet far av. Resultatet av denna då briljanta idé blir ett bakaxelhandtag i handen och en bakaxel på väg ut genom växelörat, inget man kör vidare med. Vad göra? Andra haveriet på två tävlingar. Som tur är så har arrangörerna ordnat med lånecyklar som finns i den husbil som kör efter gruppen och hade det inte varit för att Joker som man är kör man ju inte med likadana pedaler som säkert 90% av alla andra så hade ett snabbt cykelbyte löst situationen. Husbilschaufförerna hajar galoppen snabbare än Lucky Luke så in med Jokern, hans trasiga cykel och lånecykeln i husbilen och snabbt iväg. ”Byt pedaler” så släpper vi av dig framför gruppen igen skriker husbilschauffören och om nu någon läsare händelsevis försökt sig på att först skruva av sina egna pedaler på sin egen hoj sen skruva av pedalerna på en annan hoj för att därefter skruva på sina egna pedaler från sin trasiga hoj till lånehojen medans husbilen i nattsvart mörker försöker om och förbi en klunga vintercyklister så förstår ni säkert hur Jokern kände sig då?

Min första lånecykel, en Bianchi!

Nåväl, en SUMO reder väl sig tänker Jokern och löser utmaningen på några minuter och sen som värsta 3-åringen skriker Jokern KLAR. Husbilschaffisen som kört förbi snabbgruppen och närmat sig snygg-gruppen  som startat 30 minuter hittar snabbt en P-plats och släpper av Jokern. Jaha tänker Jokern, vad göra nu? Vänta på snabbgruppen eller cykla ifatt snygg-gruppen? Inget svårt val, snabbare än Lucky Luke sätter jag såklart iväg efter snygg-gruppen för hellre cykla ifatt en grupp än bli ifattcyklad (och det förstår förstås alla cyklister varför man tänker såJ) och innan depåstoppet i Karlsborg är jag ifatt snygg-gruppen utan att bli ifattcyklad av snabbgruppen. Just då kändes det förstår som ett skitsmart val vilket det dock senare visade sig inte vara.

Nästa lånehoj, en Boardman, tyvärr inte lila snabb som Bianchin

Våffelstopp i i Karlsborg då det visar sig att ytterligare en cyklist fått cykelproblem och snabbt uppstår mätning, vem av de olycksdrabbade cyklisterna passar för dom två lånecyklarna? Och gissa vad, Jokern tvingas byta cykel en gång till. Och hemska tanke denna gång från en från cykelns hemland Bianchi till en från fotbollens hemland England Boardman. Inget ont om var sig England, Boardman eller arrangörerna som så tacksamt ordnat med lånecyklar men att först byta från sin egen välinsmorda höghastighetsgravel till en Italiensk hingst till en engelsk dubbeldubbdäckare kan ju knäcka vem som helst. Dock inte en SUMO, och speciellt inte en SUMO-Joker. Upp med sadeln ett par decimeter (cykeln var ju trots allt ett par storlekar för liten) och sen be mekanikerna om hjälp att flytta pedaler (än en gång) samt lamphållare mm till lånecykeln för att sen inta våfflor och ytterligare energi.

”5 minuter” skriker arrangörerna och snabbt som f..n ut för att leta rätt på lånecykel numero due. Hittar den hos mekanikern som lyckats få det mesta på plats och iväg med snabbgruppen. Gruppen, väl fylld med energi drar iväg och här gäller det att hänga med tänker Jokern så upp på stora klingan såklart, och då hoppar givetvis kedjan, jaja, cool som man är fixar man det ”on the fly” och sen upp ett par kakor bak varpå det blir tvärstopp, eller åtminstone grymt tungt. Vad händer undrar Jokern och försöker förtvivlat växla upp med resultat att bara blir än tyngre. Höger bromshandtag går inte att röra en millimeter och efter ett totalt hjärnsläpp inser jag snabbt att vad f..n, SRAM-växlar (och för er som inte cyklar så är SRAM ett annat växelsystem än det som Jokern normal kör med) och istället för att trycka en gång så gäller double tap för att få i en högre växel. Kanon, lånecykel numero due, magen full med nutella-våfflor och benen fulla med mjölksyra efter 300 meter, hur i hela friden ska det här sluta?

Och javisst, efter Karlsborg skulle vi ju in mot Tiveden där det skulle vara lita backigare än den normala Vätternrundevägen, kanon. Jaja, här gäller det att bita ihop och det fick Jokern verkligen göra här. Upp och ned, kurvor hit och dit och trådsmala dubbdäck både fram och bak med ett rull sämre än en pansarvagn i ett gyttjeträsk, fullt sjå att överhuvudtaget hänga med.  Vad f…n har hänt? Krigar på för allt jag kan tills vi närmar oss Askersund och ett snabbt depåstopp innan vi ska ta oss upp mot Zinkgruvan och ytterligare stigningar. Väl framme inser Jokern att med dryga 250km kvar, en cykel som är två storlekar för liten så är utmaningen även en Joker övermäktig så tar det drastiska beslutet att ansluta till den snygga gruppen som håller ett något lägre tempo. Ett smart beslut ska det visa sig.

Jokern visar sig ha gott inflytande då ytterligare en cyklist byter från den snabba till den snygga gruppen. Vad skönt utropar den snygga gruppen när dom inser att dom fått två nyförvärv. Ja, tänker jag om ni bara visste.

Efter ytterligare ett par minuters rast så bär det av igen. Upp till Zinkgruvan som förutom ett par korta branta backar innehåller en stigning på ca 3km, perfekt för en redan här slutkörd Joker på en för liten hoj.  Men men som alla vet så är ”pain temporary” så här är det bara att trampa på och ta sina förningar som den SUMO man är.

Och då, när man äntligen lyckats få ner pulsen på en anständig nivå så uppenbarar den sig, grusvägarnas grusväg! Mina på lånehojen sylvassa dubbdäck skär genom gruset som en varm kniv genom iskallt smör och hastigheten går från något som kanske skulle kunna betraktas som tämligen ordinärt för en ”icke-cyklist” till i princip stillastående på 0,1 sekund. Så j….a mycket grusväg kan det ju inte vara här så i med några lättare växlar och upp med kadensen så tar man sig sakta men säkert framåt. 5km så uppenbarar sig asfalten som rena himmelriket igen och vi studsar vidare på våra dubbar.

Så småningom om, efter utflykter till Tivedar, Zinkgruvor och grusvägar återinträder vi gamla välkända SommarVätternrundavägar strax innan Motala och bara några mil kvar till en något sen lunchbuffet i Vadstena. Väl där möter vi snabbgruppen som redan intagit sin lunch och är på väg att lämna. Skönt att återse Falken och att han verkar vara i toppform och drar med hela sin grupp. På med varma kläder, mat i magen och inget cykelbyte den här gången och bara 65km kvar till Gränna och dagens sista stopp.

Lunch i Vadstena

Här rullar det på i bra fart trots att många börjar bli lite trötta och vi uppmanar varandra att vara mer uppmärksamma. Snabbt stopp innan Ödeshög och sen iväg till Gränna. Gränna möter oss med sedvanlig kullersten som på min lånehoj med trådsmala dubbdäck känns som att sitta på halt rodeohäst som käkat arsenik. Snabbt stopp och sen iväg mot nästa och sista utmaningen, Kaxholmsbacken. Spänninge stiger och förningarna blir kortare och kortare, vem ska dra upp för backen? Då händer det helt osannolika, fåran förbil, en VW Amarok blinkar höger och svänger av innan värsta backen och vi tar en väg mellan ”backvägen” och motorvägen, en alldeles bedårande smal väg som alla borde få köra någon gång i det härliga mörkret med lampor och förbil.

Vi inträder Husqvarna och närmar oss Jönköping och helt plötsligt är Jokern i förning igen och nu j…r lämnar jag inte den ifrån mig. Kör på i maklig takt ända in till Hovrättstorget där överlämning sker till några av dagens tjejer som starkt kört med och vi korsar mållinjen med hurrande arrangörer.

Ja, ett riktigt kul lopp där jag bitvis grävde djupt i källaren på min lånade cykel och ett trilskande knä men vad f…n, man har väl två ben så inget att klaga på, bara att trampa på och se glad ut.

Kvällen avslutades med middag och efterföljande prisutdelning med priser till cyklister som utmärkt sig på olika sätt. Alltifrån ”skvättaren” Rickard Larsén som bitvis inte kunde hålla tätt och därför fick dra iväg för att lätta på trycket till Australiensiskan Elvira som nog inte visste exakt vad hon gett sig in på och förärades med ett par Vintercykelbyxor.

Start för The Race

The Race

Dagen efter Winter Challenge var det dags för The Race. En tävling på Tabergs motorbana i två heat med 10 varv på en 1,8km rundbana. Oturligt nog hade ju Jokerns cykel pajat och lånecykeln återlämnats så det blev en DNS vilket kanske var. Om inte annat så ville man ju ge Falken lite support. Första start kl 12.00 och grymt kul att se SUMO-Falken på startlinjen bredvid proffsen Larsén och Isac Lundgren. Startskottet går och herrklass och damklass ger sig iväg tillsammans. Lika distans och lika summa prispengar för herrar och damer, bra arrangerat Abloc. Det utkristalliserar sig ganska snabbt lite olika grupper. Larsén och Lundgren i täten, unge Albin som god trea och en större grupp mestadels på SUMO-vis anförda av The Early Bird Falcon som drar större delen av heatet, kanske inte det taktiskt mest smarta men ändå true SUMO-style.

Vem är coolast här?

Måste säga att man blir grymt imponerad av det drag som Larsén och Lundgren har. Jag är ju normalt grymt imponerad av The Early Bird Falcons och övriga snabba SUMOs framfart och hastighet men måste säga att Larsén och Lundgren är ett snäpp värre. Nu är dom ju iof sig proffs men icke desto mindre, grymt imponerande. Lundgren tar spurtpriset efter(30 bonussekunder) men Larsén tar spurten efter 10 varv och tar 30 bonussekunder även han. Damklassen tas av Cycling Mary (Marie Rydne) tätt följd av Ingrid Kjellström.

Rydne precis före Kjellström

Då motionsloppet strukits blir återhämtningen kort för de tävlande och ganska snart går starten för heat 2. I princip samma visa som heat ett, Larsén och Lundgren drar iväg, den här gången dock tillsammans med en junior på MTB som hänger med 4-5 varv innan han tvingas ge upp. Även detta heat drar Isac längsta strået vid spurtpriset efter 5 varv och nu måste Larsén ta slutspurten för att neutralisera bonussekunderna och ta hem slutsegern. Under tiden fortsätter Falken dra runt på ett gäng hjulslickare som inte vågar sticka fram näbbarna i vinden. I slutet på loppet blir det lite lurpassande även om en del attacker initieras, dock utan framgång. Larsén och Lundgren avvaktar på varandra hela sista varvet men i sista kurvan drar Larsén på och lyckas få ett litet försprång som han håller in i mål. Falken som dragit i princip hela tiden får tyvärr lite problem i sista kurvan i samband med en varvning och tvingas se några av sina närmsta konkurrenter smita förbi men slutar ändå på en respekterande 6:e plats. Damerna som följts åt i princip hela loppet spurtar stenhårt avslutningsvis och segern avgår till Cycling Mary, bra jobbat.


En grym SUMO

Ett mycket kul och spännande lopp att se på och nästa år vill man ju vara med förstås även om man säkerligen kommer att bli varvad flera gånger per heat.

Sammanfattningsvis några grymt roliga dagar med perfekta arrangemang rakt igenom av Abloc. Det enda man möjligtvis skulle kunna anmärka på var vädret, som var alldeles för bra för att vara vintercykling men det är ju inget som arrangörerna kan påverka. STORT TACK Abloc för ett fantastiskt arrangemang och nästa år får ni nog se fler SUMO’s på startlinjen.