Till sommaren har jag planerat att cykla den sprillans nya randorundan Uppsala – Trondheim – Uppsala, UTU. En liten nätt tur på cirka 150 mil. För att få starta behöver man kvalificera sig med minst en 40-milare och varför då inte köra den jag cyklade förra året. Södertäljes fina tur genom böljande landskap i Södermanland och Östergötland.

Sagt och gjort. Jag och Shinkansen, (Marcus), som även han skall köra UTU, anmälde oss till Södertälje som skulle gå av stapeln på Kristi Himmelfärdsdagen med start 06.15. Shinkansen hade via informationsinhämtning hört att några starkingar tänkte cykla i ett svep utan några längre stopp och för att hänga med det gänget vore det bra med en hel del energi i ryggfickorna. Jag hade således bunkrat upp med överdrivet många bars samt två kokta ägg.

Vid macken var det ett ganska stort gäng samlade för start men det visade sig att det extrasnabba gänget skulle vänta in en eftersläntrare innan de skulle starta. Vi andra gled iväg strax efter 06.15 och av någon anledning hamnade jag först. Ut från Södertälje är det lite bökigt men den här gången navigerade vi rätt. Ute på landsvägen var vi 9 stycken som ville cykla lite snabbare än övriga och det dröjde inte länge förrän dragningarna började fungera riktigt fint.

Vi susade på västerut och fåglarna kvittrade, solen sken och det var lite lätt medvind. Propagandacykling alltså.

I Järna var caféet inte öppet så det blev fotostämpling samt ömsesidig signering av startkorten.

Vi fortsatte vidare västerut och troligen ökade medvinden något för hastigheten gick upp en del och vi låg runt 34km/h i snitt. Alla verkade i bra form och jag tänkte att det här rullar ju på bra. Någon såg kanske lite trött ut ibland men det var förstås bara när Shinkansen låg i täten.

Jag funderade även på när det extrasnabba gänget skulle dyka upp. Vi borde ju ha ett hyfsat försprång och det är ju svårt att gå ikapp. Shinkansens plan var förstås att när de kommer så hänger vi på och det kan man ju inte säga nej till som en äkta SUMO.

Så plötsligt efter ett ganska långt grusparti när vi självklart stod och pinkade i vägkanten kom de susande. Shinkansen var snabb i starten så plötsligt var han och starkingarna några hundra meter bort. Jag kastade mig på cykeln och drog på en spurt och efter ett tag, de väntade in mig, (tack Anton), kunde jag ansluta. Ingen annan i snabbgruppen hade hängt på men de hade ju flera starka cyklister, (Jens och Tobias, mfl), så de skulle nog klara sig utan oss.

Nu blev det ett jäkla åkande och i efterhand har jag sett att jag fick ett KOM på ett av de första Stravasegmenten, festligt. Segmentet är 7,5 km långt och vi höll 39,2km/h. Lite korkat kanske när man skall cykla 400 km men det är roligt med fart!

Strax efter att segmentet tog slut flög vi in i Hälleforsnäs för stämpling. In på COOP, stämpling, inhandling av vatten och så ut igen. Då dök snabbgruppen upp så de körde ju uppenbarligen också ganska fort.

Vi seglade vidare och farten den var hög men efter ett antal mil började vi köra något saktare, lika bra det. Mina dragningar var väl inte lika långa som andras men jag hjälpte till så gott det gick. Shinkansen rådde mig att spara på krafterna vilket förstås är ett gott råd när man cyklar med några av Stockholms värstingar vad gäller uthållighet och cykling i överljudsfart.

Banan svängde söderut och vi närmade oss Reymyre. Nu hade det varit motvind från sidan ett tag, ganska rejäl emellanåt och vi körde lite vinge när det passade. Ibland låg vi även i tvåpar och Adam och Martin kunde ligga där framme hur länge som helst. Det tackade vi lite extra för, för då kunde man ju snacka lite också.

I Reymyre var det inte så mycket öppet men några barn pekade åt lite olika håll för lämpliga vattenhål. Vi hamnade till slut på hembygdsgården där det fanns en vattenkran på gräsmattan.

Söderut mot Norsholm fortsatte motvinden att göra motstånd så det var lite kämpigt ibland. Men humöret var förstås på topp. Vi passerade en stor sjö och Anton sa något att det var Glan eller så sa han Roxen, minns inte riktigt. Efteråt kan jag konstatera att det var Glan vi spanade ut över med Skärblacka i horisonten.

Någon i gruppen hade tidigare undrat lite i allmänhet var vi var och lite så är det ibland med randorundor. Man laddar ner banan och så börjar man cykla, helt utan att kolla exakt hur banan går. Det är ju lite exotiskt att bara komma indrällande i något samhälle utan att ha en aning om var man är. Fast det gäller att hålla masken om man pratar med några locals, man vill ju inte framstå som det man är, en dryg 08 alltså 😊.

En bit innan nästa stämpling började Adam rota i packningen och vad hittade han där? Jo en plastkorv med risgrynsgröt. Inget dumt val tänkte jag även om mina två ägg skulle sitta fint. Gröt i plastkorv blir nog nästa rundas variant på matsäck.

I Norsholm hamnade vi på ICA och började samtidigt försöka räkna ut när vi borde dra iväg mot färjan i Stegeborg. Dels ville vi inte cykla oss helt slut i den nu raka motvinden och dels ville vi inte vänta på färjan alltför länge. Jag vet inte vad vi kom fram till men vi kunde ta en ganska lång paus, (20 minuter), och äta lite av varje där vid ICA, ägg till exempel.

Starten gick igen och vi hade knappt 18 mil kvar. Vi kunde nu cykla i ganska lagom tempo och även hinna med en glass vid Stegeborg. Shinkansen visade sig vara väldigt sugen på glass och cykling i lagom tempo är nog inte hans grej. Men vi lyckades hålla ihop de knappa fem milen.

I Stegeborg var det fullt med vanliga turister och restaurangen var välbesökt. Vi köpte glass samt någon macka. Det var helt enkelt gott. Nu började även nästa kluriga beräkningstal. Fram till färjan över Bråviken skulle det vara 27km och vi borde ha 50 minuter på oss. Vilken är då minimihastigheten? Någon?

Vi tog det säkra före det osäkra, ställde oss längst fram på färjan och körde sedan något slags lagtempo, Martin och Shinkansen drog mestadels, i 35-40 knyck på Vikbolandets fina slingriga vägar. Fem minuter före avgång rullade vi sedan ner mot färjeläget där det blåste ganska kalla vindar. Jag, Hagen och Martin satte oss i passagerarhytten, det var ganska skönt där.

På andra sidan kom då en av de längre backarna. Det var nog bra för det blev allt lite kallt över Bråviken. Vi trummade på, några lite före de andra. Vi yrade sedan lite om hur långt det var kvar och hur långt det var till nästa stopp, Sillekrog. Jag menade att vi hade 10 mil dit vilket förstås var fel. Snarare lite över 10 mil ”hem” till Östertälje. Vi hade alltså i princip kört en vätternrunda. Fast det är inget man tänker på som inbiten randogubbe. Vättern är liksom en annan grej.

Motvinden fortsatte och det blev varmare igen. Jönåker passerades och sedan kom den långa rakan in mot Nyköping, den var fostrande. Jag kände att jag var lite energilös men några fler bars var jag inte precis sugen på. Att stanna för middag i Nyköping var det förstås inte tal om så jag klämde i mig en medförd Liquid när vi hade 2 mil kvar till Sillekrog och piggnade till lite.

Sällan har väl en bensinmack sett så trevlig ut. Vi dundrade in och köpte korv, kaffe och vatten så det stod härliga till. Kokt korv med räksallad kan vara helt underbart att äta och är säkert helt fylld med nyttigheter, speciellt för en randonörd.

Även Shinkansen käkar korv

Nu hade vi så 43km kvar och av någon märklig anledning flöt de på riktigt bra. Troligen hade vi lite lätt sidmedvind men det hjälpte också att vissa av oss tog långa förningar. Shinkansen till exempel, för att inte tala om Adam och Martin och Hagen som nu ökade takten. Även Anton var nu uppvärmd så vi slukade kilometrarna ganska snabbt. Hans tröja hade för övrigt blivit helt vit på axlarna av allt salt som kroppen transporterat ut under den varma rundan, festligt.

Inte utan ett visst vemod började rundan nu ta slut även om det faktiskt var ganska skönt. In mot Södertälje sken solen vackert på sin väg ned och bron över kanalen var inte alls sådär brant som den kan vara och helt utan att vi var beredda svängde vi in vid macken.

Sedvanligt kramkalas uppstod, vi är ju moderna pojkar/gubbar, och sedan in för slutstämpling.

Jag köpte rundans första kaffe. Det hade ju varit lite bråttom under de 407km vi förflyttat oss men jäkligt roligt och en upplevelse.

Tack helt utan specifik ordning Hagen, Adam, Martin, Anton och min SUMObroder Shinkansen, (aka MarcusS).

The Dictator