Förhandssnacket till Södertäljes 60-milare visade att en hel del kända randogubbar skulle ta sig ut på vägarna i Södermanland och Östergötland. Det blev ju lite svårt att missa så efter diverse animerade förhandlingar på hemmafronten tror jag att jag fick ledigt för att återigen ha ont i ändan under 24 timmar.

I vanlig ordning sov jag över i sommarstugan för att ha nära till starten. I köket och vardagsrummet gjorde jag i ordning all bråte som skulle med som reflexväst, lampor, en bit däck, 2 slangar, diverse verktyg, små spännband, en fet powerbank, några bars, osv. Nytt var två korvar med risgrynsgröt som jag fått tips om på förra rundan. Gjorde små högar av allt för att ha en effektiv logistikprocess på morgonkvisten.

Upp vid 04.30, käka gröt, packa det sista, på med kläderna, lasta cykel och iväg. Självklart låg de där korvarna med risgrynsgröt kvar i kylskåpet – min morgonprocess behöver uppenbarligen uppdateras.

Vid macken i Östertälje var det gott om tokstollar som också skulle cykla. Flera för mig kända snabbcyklister i dessa sammanhang. Vi morsade glatt lite här och där och det blev sedan dags att ställa upp oss för att sätta igång de miljontals tramptag som skulle behövas. Någon bad mig ta oss ut på vischan och visst, jag kunde gärna börja dra igång det hele.

Till det första stoppet, färjan i Skanssundet, var det bara 27 km och eftersom ingen hade lust att få till ett snitt om 42 km/h för att hinna med 06.55-färjan tog vi det ganska lugnt. I den fina morgonen med strålande sol, ingen vind, idisslande kossor på ängarna, små klungor av får som var morgonpigga och fräscha cykelben i oss alla drog jag således med glädje de första 10 km i ganska lagom tempo.

Vid färjeläget fick vi en ofrivillig paus på kanske 10 minuter men vad gjorde det, cykelpropagandan var ju 100 %-ig.

På Mörkösidan drog Martin upp tempot och vi låg och pressade i 35-40 km/h. Jag funderade på om det här var nivån man skulle försöka hålla i 60 mil? Förmodligen inte. Jag låg trea efter Adam och när jag glodde på hans cykel såg bakdäcket lite väl platt ut. Nu har ju de häringa supercyklisterna en massa specialtricks men att ha lite luft kan väl inte vara grejen. Efter ett tag märkte han det själv så han och Martin stannade för pumpning. Vi andra fortsatte, jag räknade med att de skulle komma ikapp senare.

Vi dundrade på i en grupp på kanske 15 cyklister. De flesta tog hyfsade förningar så när man försökte räkna ut hur många man själv skulle behöva göra på 60 mil blev det inte så många. Fast det kändes inte så troligt att alla skulle hålla ihop hela vägen.

Vi drog in på CircleK i Gnesta för första stämplingen. Allt var toppen och solen sken fortfarande. Faktiskt skulle den skina från en molnfri himmel hela dagen. Adam och Martin anslöt och vi drog iväg igen.

Vägarna upp genom Södermanland mot Eskilstuna är otroligt vackra. Böljande landskap, vackra öppna ängar, fina skogar, små fina nu helt vindstilla sjöar, massor av små gårdar med kossor, hästar och får. Helt enkelt ett svenskt paradis. Varför gör man inte det här varje dag?

Randoklungan gled in i Eskilstunas södra utkanter och vi ramlade in på en mack strax före 11.00, tror det var en ST1 – festligt. Jag hade känt mig lite seg så en stor macka med drypande kycklingröra med curry var ett bra val. Jens försökte få ut sin redan betalda korv men killen i macken förstod inte att det var bråttom och envisades med att ta betalt av alla i kön före korvleveransen. Jag knallade ut och märkte att Martin var lite på G. Eftersom jag alltid får för mig att cykla med de som är starkare tänkte jag att här får man vara vaken. Toni och Adam såg också ut att stå i startgroparna, (finns det såna för cyklister?), och vi drog iväg.

Jag hade knappt hunnit med att tugga på mackan så det blev till att cykla och äta i farten. Det borde man väl klara av. Lyckades få i mig det mesta av röran även om mina nyinköpta sommarhandskar behöll en del av innehållet. Men kläderna behöver säkert ändå tvättas efter det här dygnet tänkte jag.

Ute på vischan visade det sig att vi var fem för även Stefan hängde på. Vi körde på ganska hyfsat nu och vad jag minns var det lika vackert söderut från Eskilstuna som öster om. Strax innan Äsköping fick Adam punka. Hans däck utan slang ville inte riktigt fungera med tätningsvätskan, var kanske för varmt, så det blev att stoppa in en slang. Efter en stund passerades vi av övriga gänget som nu var cirka 10 pers. De såg ut att ha trevligt och någon frågade om vi behövde hjälp.

I Vingåker var nästa stopp. Där träffade vi på SvenC, Erik och kanske en Oskar?. Övriga satt och käkade någonstans. Temperaturen var klart över 30 grader i solen så vi bunkrade rejält med vatten. Ut igen och mot Borensberg dit det var 8 mil. Stefan hade tyvärr tröttnat lite på farten i uppförsbackarna som passerades så han väntade in något annat gäng.

Nu hade vi cyklat sisådär en 20 mil så man var ju lite uppvärmd. Från och till på långa rundor är man lite trött under några mil här och där plus att man kan få lite ont, inte minst i ändan, men även i knän, leder, axlar och inte minst i nacken. Om bara jag får äta och dricka tillräckligt brukar jag klara mig ganska bra. Men mot slutet av de 8 mil som var till Borensberg försvann en hel del energi och inte minst vätska i värmen. Alla verkade gå lite tomma och det gick trögt men vi kom in till stan i någorlunda hyfsat skick. På vägen hade vi för övrigt passerat gruppen med SvenC, mfl när de tankade vatten i Tjällmo. Där var det en marknadsdag som vi missade men det hade varit svårt att få med sig några fler prylar i bagaget.

Räkmacka äntligen. Randolegendar i bakgrunden

Vi var som sagt lite trötta så plötsligt hade vi passerat igenom Borensberg. Vi vände och rullade ner till en stor ICA. Nu var det en bra idé att fylla på energi. Klockan var nu 16.00 och att bara äta gröt till frukost vid 5-snåret, en macka vid 11-tiden samt en korv i Vingåker är ju lite väl magert så jag bunkrade upp med risifrutti, räkmacka och diverse dryck. Vi ställde oss i affärens foajé där vi parkerat cyklarna och mumsade på diverse för en cyklist nyttiga eller snarare goda prylar.

När vi skulle dra iväg efter nära en halvtimmes stopp kom gänget som hade stannat och ätit i Vingåker, det var bland annat Neil som jag cyklade en 60-milare med förra året samt cykelkompisarna Tobias och Michael. Vad vi inte visste nu var att SvenC-gruppen redan passerat oss. Ett av de roligare inslagen denna runda var att vi stötte på de olika grupperna på kontrollerna och att de gäng som cyklade på ganska hyfsat höll jämna tempon. Alltid kul att komma fram till en mack och det redan står ett känt gäng där.

Kort meckarstopp

Ner till Vadstena var det inte så långt och där tog vi en liten meckarpaus utanför Coop. På torget satt det många på de trevliga uteserveringarna och det såg mysigt ut med en kall öl och kanske några grillade ribs. Fast vi hade tyvärr lite annat för oss och skulle ju bestiga Omberg inom ett tag så vi cyklade på.

Ner mot Omberg fick min cykeldator för sig att det bara var 642 meter kvar av rundan. Det såg ut att vara lite väl kort. Jag mekade en del med de olika menyerna i farten men försökte för allt i världen inte stänga av manicken. Det sista man vill, som nördig Strava-cyklist, är att ens runda försvinner. Jag såg på kartsidan att pilen som var jag flyttade på sig så den funkade säkert.

Upp för Ombergs norra sida ringde jag en gammal lumparkompis, (FJS 79/80 – för den som gjort lumpen), som har sommarställe i södra delen av berget. Han var på väg hem till Linköping så vi ställde in mitt tänkta stopp för att dricka isvatten. Sen kanske inte mina randokompisar hade lust med en omväg för det skulle ha blivit någon km extra. Å andra sidan heter ju berget just omberg.

Vi råkade dela upp oss lite när vi cyklade uppe på berget utmed Vättern. Toni hade sprittande ben och vi andra var sega. Förutom dålig gammal asfalt är det en vacker slinga med en del skojiga kurvor. Ner för berget gick det undan och jag kan fundera på hur halvvättern skall klara sig utan krascher i de där serpentinerna om några veckor.

I Ödeshög var SvenC gänget, kul att träffas igen. Vi hade efter en del överläggningar kommit på att det skulle vara bra att äta riktig mat och inte bara mackor och drickyoughurt. Således beställde vi pyttipanna, hamburgare och kanske var det palt som Adam åt? Vi tuggade på och plötsligt gled Neil in med sitt gäng.

När vi drog ut igen mötte vi Jens och några till. Även honom har jag kört en del trevliga rundor med. Stockholms randogäng är trots allt ett ganska litet sällskap även om det sakta växer, det är i alla fall känslan för det senare. Nu var det alltså fyra klungor som cyklade runt i hyfsat samma tempo på vägarna i Östergötland.

Jag SMSade till lilla frun att jag var på väg hemåt, vi skulle ju nu österut och cykla utmed E4 passerandes Mjölby, Linköping, Norrköping, Nyköping och sedan målet i Södertälje. De sista 25 milen borde vi väl klara på mindre än 10 timmar så vi kände oss hyfsat säkra på att gå under 24 timmar. Nu kan ju allt iof hända på en runda av det här slaget men det är ju kul att nå ett uppsatt mål.

I Linköping satta vi på våra lampor och på utvägen kom förstås nästa gäng inseglande. De verkade vid gott mod. Martin hade lämnat kvar sin plånbok på matbrickan i Ödeshög så den var väldiskad nu. Jag tror inte startkortet klarade sig där i diskmaskinen även om restaurangdiskmaskiner kör korta pass. De skulle skicka med den med nästa cyklistgäng som troligen skulle dyka upp.

Innan Norrköping tog vi ett extra klädstopp. Nu började det bli kallt. Enligt min GPS-manick var det 10 grader. Den hade för övrigt vilat klart och visade nu att vi hade lite mer än 15 mil hem till Södertälje. Det kändes ganska överkomligt och som vanligt pågick en del kalkylerande i skallen vad gäller målet om 24 timmar.

I Norrköping blev det McDonalds. Där var det fullt med grabbgäng som hängde. Man undrade helt naturligt varför de inte är ute och cyklar på småtimmarna, det är väl en bättre sysselsättning än att hänga på ett hamburgerställe och snacka goja? Eventuellt undrade de vad vi höll på med, fast ingen sa något. Vi luktade nog för illa.

Det här med att snacka under randorundor. Det är inget som är så vanligt precis. Oftast ligger man där på sin plats i ledet och räknar kilometer, kollar framförvarandes bakhjul för att undvika krasch, studerar omgivningen, (i alla fall i början när man är pigg och inte hänger med huvudet), glor på GPSen så att man inte missar en avtagsväg samt i övrigt tänker på…. ingenting helt enkelt. Är det det som kallas att vara i en bubbla? Ganska trivsam bubbla i så fall och jag kan rekommendera den till de som behöver koppla av i skallen men få lite motion oavsett orsak. Enligt Strava gjorde jag för övrigt av med 7573 Kj under rundan.

Neils gäng kom och vi gled ut igen. Det började bli en bra rutin. Backen upp efter Bråviken var lång och Adam hade fått ont i knäet och hänvisades till att sitta och cykla, inte roligt men det är ju en tuff kille så inget gnäll där inte.

På de ganska platta vägarna mot Nyköping fick vi bra flow. Vi susade nu lätt på i lite över 35 km/h och ofta ännu högre. På åkrarna började dimmorna bre ut sig och från någon bäck nere i en svacka var det även uppstickande slöjor med dimma. Festligt. Vi såg en björn på en ställe men efter lite diskussion kom vi fram till att det var ett enormt vildsvin. Vi passerade även en sån best som låg bredvid vägen och sov, eller så var han högst troligt påkörd.

Plötsligt där i natten kom några vrålande fordon bakifrån. Tre snabba BMWs körde förbi i vad jag tror i mer än 200 blås. Tacksamt nog höll de ut rejält från oss, annars hade man nog ramlat ned i diket av vinddraget.

Vid Nyköpingsbro tog vi ett snabbstopp och jag köpte en kaffe. Lyckades bränna mig så det blev bara två sippar. Vi cyklade vidare. Nu bara mindre än 9 mil kvar. Det är ju bara cirka 3 varv på Sickla-pelotonen så det borde man väl klara av.

Kända vägar norr om Nyköping upp mot Sillekrog. Jag hade för övrigt haft ganska ont i ändan en längre tid. Man får då försöka variera sin sittställning men det finns ju en begränsning på hur många olika sätt man kan sitta på. Det behagligaste var att stå upp så det försökte jag göra emellanåt. Någon var lite sömnig så vi pratade även en del men om vad minns jag inte.

Mosig – någon? För övrigt tar jag alltid kort med mat i munnen 🙂

Det var skönt att glida in vid Sillekrog med 43km kvar klockan strax över 04.00. Där stod SvenC och Erik, tror Oskar hade åkt i förväg eller hur det nu var. Lite matbunkring vid deras fikabord och sedan började vi cykla den sista biten.

Det gick fint på den välkända vägen och det hade börjat ljusna även om det var ruggigt trots soluppgång. Jag huttrade ganska länge innan värmen var påslagen igen. Enligt farbror Garmin hade vi 4 grader. Nu blev det faktiskt även en del motvind, inget vi hade haft tidigare under de 56 mil vi cyklat.

Martin spurtade mot Södertäljeskylten och plötsligt stod vi inne på macken. Det var ganska skönt faktiskt. Vi klarade 24h med 18 minuters marginal. Jag kände mig hyfsad pigg men funderade ändå på hur det är att cykla nästa distans i randorundorna, dvs 100 mil. Då kanske man ändå skall sova någon stund samt äta ordentlig mat oftare :-).

Tack till Martin, Adam och Toni samt övriga som förgyllde detta härliga sommardygn i något av det bästa som Sverige kan erbjuda!

Glada randogubbar i mål

Banan

 

 

The Dictator, aka IngvarW