Jag hör ett skrik från Robert Berg framför mig, jag hör ljudet av hjul mot hjul, jag ser hur avståndet till Robert framför mig är borta. Jag tänker ”Helvete, jag kraschar!” – tankarna fortsätter att flyga i huvudet ”Jag vill inte krascha, det gör så jävla ont!” – Varje sekund känns som en timma. Instinktivt går jag hårt på bromsarna, styr åt höger för att undvika direkt kollision. Lyckas klicka ur höger sko på något sätt när jag är på väg in i broräcket eftersom det inte finns någon plats kvar.

Jag kraschar in i broräcket och stannar till slut hängandes över räcket med högerarmen på räcket under mig. Styret är också på fel sida om räcket. Tankarna flyger igen ”Hur trasig är jag?”. Försöker resa mig upp och få loss cykeln vilket jag lyckas med. Känner smärta i höger sida och höger arm. Gör en snabb besiktning av armen och ser att det rinner blod från underarmen – kollar cykeln och den verkar ha klarat sig makalöst bra.

Jag tittar upp mot klungan som inte stannat utan bara delvis sänkt farten, svansen något mer. Robert framför mig är redan uppe på cykeln igen. I oredan skriker Jesper Alm att han stannar och tar hand om mig.

Sekunderna är dyra nu och jag bestämmer mig för att ta mig upp på cykeln igen. Börjar trampa med vänster, klickar i höger och håller styret med vänster hand. Svansen är kanske 50 meter fram för nu, jag tittar mot Jesper och han frågar hur det gick. Jag tittar mot Jesper och säger något i stil med att ”det är ok” som det naturligtvis inte är. Medans jag ökar farten provar jag att krama styret med höger hand och det fungerar, inget verkar riktigt trasigt. Jag ställer mig upp och börjar spurta, tittar mot Jesper igen som är toktrött och han säger ”kör – vänta inte på mig”. Jag gräver djupt inom mig, det brinner i benen, det gör ont i höger sida och arm men jag har tagit upp jakten på klungan.

Medans jag jagar uppför bron blir styret blött av blodet som rinner från armen – blodet dränker Di2 reglaget så att knapparna för bakväxeln slutar fungera. Efter par sekunder inser jag detta och slår av lite för att återigen besiktiga armen – det blöder rejält och jag ser att jag har ett djupt jack i underarmen. Jag släpper på takten, släpper styret och känner på armen med vänsterhanden och det känns allmänt helt förutom det djupa såret. Det droppar blod på skoskydd, byxor, tröja m m. Tillbaka ner på styret och trampa vidare – måste få upp farten och hinna ikapp svansen är det enda jag tänker. Kommer på att jag har spurtknappar i bocken och nu har jag en lösning på hur jag ska kunna byta växel bak.

 

Jag krigar mig uppför bron över Hammarsundet, klungan accelererar men jag kör ännu fortare än vad de gör – jag ser avståndet sakta minska. Det är som att bomba ”Le Peloton style” en onsdagsmorgon klockan 6 när man försöker göra en stenhård förning – enda lilla skillnaden är att redan har suttit på cykeln i 25 mil och kanske har ett öppet blödande sår. Någonstans efter krönet på bron har jag lyckats jaga ikapp klungans svans så att jag kan slå av lite och hämta andan. GPS spåret avslöjar att de tog ca 3 minuter och 54 km/h att lyckas med detta. Därefter låg jag med i svansen där vi jagade den starka femmanna rotationen i ytterligare fem till sex minuter innan vi hade kontakt.

Jag var ganska bränd efter det här och eftersom jag nu var skadad kände jag inte att det var aktuellt att ens försöka gå upp och kriga i täten vilket var det jag hade planerat innan incidenten eftersom jag hade börjat få tillbaka lite krafter. Det visade sig dock att Jonas Bohr och Matti Scheffer var outtröttliga så jag fick använda mina krafter till att åka med – var ganska ofta uppe på 400-500 watt trots att jag låg på hjul. När jag ser skylten med 10km och börjar se skymtar av Motala fylls jag av känslan att ”Fan – jag kommer att få gå med in i mål” – något jag misslyckats med tre senaste åren. Jag går in på 7:03 tillsammans med klungan vilket var tre minuter över målet men för personlig del en förbättring med 41 minuter från min tidigare bästa tid.

Roger går igenom sin snyggt preppade race plan

Det kanske är på sin plats att säga något om satsningen i sin helhet och inte bara avslutningen där det höll på att gå riktigt dåligt. Som en av kaptenerna för den här satsningen så började ju den här resan redan i augusti förra året. Det ska bokas grupp-platser, kaptensgrupp ska sättas ihop, lagmedlemmar ska hittas osv. Träningar ska planeras, administreras och hållas. En lång väg med mycket träning. Alla kaptener – Roger, David, Robert Berg har varit högst delaktiga i allt detta och vi har dessutom fått mycket stöd från Anders med erfarenheter från förra året.

De senaste åren har för min del varit kantade av olyckor och fysiska problem, tre nyckelbensbrott och nu senast diskbråck med återfall som gjorde att jag trodde att detta skulle bli ytterligare ett svart år med en missad satsning på en snabb tid runt sjön men skam den som ger sig. Dock var det just diskbrocket som satt störst käppar i hjulen personligen då jag inte kunde börja träna på allvar för ens i slutet på februari och som alla vet så krävs det mycket och lite till av en för att köra under 07:00 runt Vättern, även ett år som detta med bra förhållanden.

Hur som helst, när vi står i startfållan vid lunch så känner jag mig vid gott mod. Jag är i Motala, jag står på startlinjen och känner mig hyfsat ok – det här är ju längre än jag kommit på flera år. Klockan slår 12:08 och vi rullar iväg – beskedligt de första par hundra metrarna men sedan kommer farten fort. Det är någon form av kantvind/motvind som gör att resan ner till Jönköping är ganska slitig i farten vi ska hålla, 43 km/h rullsnitt. Det känns bra när vi kör två motorer, kroppen fungerar helt ok med bara svaga känningar i baksida lår och vader.

Det tuffar på ner mot Jönköping, snittet håller som planerat. Passagen genom Gränna går bra utan några incidenter och inga större problem med bilar som är i vägen – allt fungerar som det ska. När vi sedan kommer till Huskvarna och Jönköping blir det stökigt. När vi lyckats ta oss igenom Jönköping tar det lång tid innan vi hittar flytet igen och det börjar märkas att flera blivit trötta – även undertecknad börjar känna sig trött. Det är tre mil kvar till depå och tanken med att köra två motorer fram till depå grusas då det blir en naturlig ombildning till en motor med café bakom.

Den nya formationen går fortare och bättre, farten kommer tillbaka när vi jobbar oss mot depå. Väl framme vid depå koncentrerar jag mig lite extra och planerar hur jag ska göra stoppet – det är ju bara 2 minuter och mycket ska hinnas med. Jag bestämmer mig för att hoppa av cykeln och byta energi det första jag gör – flaskor först och sedan gels ner i ramväska och fickor. Jag hör att det skriks att en minut har gått och jag provar att kissa. Det är svårt att kissa – känner hur sekunderna går utan att det händer något. Jag hör Robert Bergs kraftiga stämma när han skriker till sig själv ”Jävla gubbe – kissa då!”. Jag hör hur de depåchefen skriker ”30 sekunder” och samtidigt lyckas jag börja kissa men det går sakta – sekunderna går. Nu hör jag ”Två minuter!” och jag blir precis klar – jag ser att ett par redan kommit upp på cykeln men att jag inte är sist. Hoppar upp på cykeln, klickar i och börjar trampa mot utfarten.

Vi samlar ihop gruppen från det något för långa stoppet och börjar bygga fart – vi tappade några strax innan och någon klev av i depån. Vi kör en motor och alla är med och jobbar i bra fart men vinden är inte så gynnsam som prognosen visade på och den snabba lätta cyklingen kommer inte. Varefter milen avverkas växer storleken på cafét och färre och färre är uppe jobbar. Jag själv går ner i en svacka och måste ge ner flera gånger för att vila men tänker att det är bättre vila lite nu för att komma tillbaka och hjälpa till senare men benen känns mycket stummare än jag har hoppats på.

Tack vare de riktigt starka som ligger i rotationen hålls farten på en bra nivå trots allt och vi når Hjo på i princip tid och tuffar vidare mot Karlsborg. Väl framme i Karlsborg tittar jag på klockan och ser att vi bara är några minuter från hel timma – broöppning sker på hel timma. Som kapten känner jag ansvaret att mana gruppen att öka farten genom att skrika att vi måste öka farten för att hinna. Jag ökar trycket och jobbar mig mot spets när vi dundrar fram efter Vätterns strand. När vi närmar oss slussbron börjar signalen blinka rött – motorcykeln sänker farten och stannar men vi fortsätter förbi och över bron innan bommarna går ner i sann Hollywood anda – snacka om nära ögat!

Efter den kraftansträngningen i Karlsborg är det många som är väldigt slutkörda och det är bara en kärntrupp som släpar oss vidare mot Motala. Den här känslan av att jag kan cykla hur fort som helst infinner sig inte riktigt och jag får kämpa med demonerna som säger att jag inte kommer orka. Jag trycker i mig energi – gels, sportdryck, koffein – kraften börjar återvända på vägen mot nordligaste punkten på Vättern.

Det är ju nu vi kommer tillbaka där jag började berätta – den smått nära döden upplevelsen och min räddning av en hopplös situation. Den som slutade med att jag klarade att ta mig i mål med klungan och fortsätta till Motala lasarett för att sy ihop mig med tre stygn. Ett ganska permanent minne av Vätternrundan 2018.

Vad tar jag med mig av den här upplevelsen då? Jag är ju naturligtvis otroligt nöjd och glad över att jag klarade av att slutföra för första gången på fyra år. Jag har fått en otrolig respekt för hur svårt det är att cykla Vätternrundan på under sju timmar – det är inget man bara gör.

Vad gör ett blödande jack i armen när man gått i mål på 7:03?

Jag har också fått bevittna hur starka och duktiga cyklister som Jonas Bohr och Matti Scheffer verkligen är – de spelar i en annan liga än man själv gör. Dessutom kan jag konstatera att jag klarade av att hantera en ganska fatal incident och göra bästa möjliga lösningen av den under stor press.

 

Sist men inte minst ska jag tacka alla som stöttat mig på vägen – familj, kaptensgruppen, SUMOs, vänner och jag är fullt medveten att många ser mig som en galning på cykel.

The Dragrace Menace