DCIM100DRIFT

Långcyklingen lockade på mig. Randonneur Stockholm storsatsar med ett nytt långlopp från Uppsala till Trondheim och tillbaka igen. Efter att ha försökt lära mig att cykla kort så kände jag att det återigen dax för lite långcykling. Lockelsen var så stark att jag anmälde mig. Det är svårt att beskriva varför. Att få under hela dagar befinna sig i vackra landskap, att lära känna gränserna för vad kroppen klarar.

Jag hade snackat ihop med Ingvar ”The Dictator” om hur vi skulle lägga upp loppet. En helt klart ambitiös plan där vi siktade på att vara tillbaka på tre dygn. Vid incheckningen snackade vi ihop oss med Stina och Sven som också verkade ha liknande målsättningar. Eje verkade också vara sugen på denna tidsplan så vi var en grupp på fem som kunde hålla ihop. Den laminerade tidplanen och brevetkortet låg i bakfickan när vi kl7 på lördagmorgonen rullade iväg nedför Uppsala domkyrka.

Den befarade värmeböljan uteblev och vi fick lite svalkande regn fram till Gysinge. Hela första dagen rullade sedan på bra tempo. När vi skulle rulla iväg från Mora hörde jag ljudet av en lös eker. Det visade sig att nippeln gått av och medans ekern var intakt. Det är betydligt lättare att få tag på en nippel än en ganska speciell eker. Mina vänner rullade vidare medans jag letade nippel utan resultat i Mora. Då hjulet gick runt så bestämde jag mig för att köra vidare med 23 ekrar och försöka hitta en lösning i Älvdalen. I arrangörsbilen på kontrollen i Älvdalen fanns en hel cykelverkstad, inklusive en nippel. Det blev lite meckande men snart var nippeln på plats och hjulet någorlunda rakt.

Det kändes otroligt bra att ansluta till de andra när vi körde vidare mot Särna. Solnedgången var riktigt vacker. Solen lyste lite extra röd på grund av all rök från skogsbränderna i området. Vid halv elva kom vi sedan fram till Särna. Vilken fest de hade i Särna. De hade tydligen haft vatteskotertävlingar (dvs man kör med skotern på vattnet) och nu fick vi verkligen uppleva hur man festar i Särna. Bröl, risiga bilar med alldeles för hög musik. Vi tog oss vidare till kontrollen för att äta och sova. Trots ekerbrott så låg vi på tidsplanen.

DCIM100DRIFT

Kl 4:00 på söndagsmorgonen rullade vi iväg från Särna. Planen var att köra 490 km till Stugudalen ock vara framme till kl 23.  En riktigt vacker morgon, det är något speciellt med gryningar. Efter några mil så började vi stigningen upp mot Högvålen där Sveriges högst belägna by ligger. Vi hade nu fått sällskap av Rasmus och Peter som hjälpte till att hålla farten uppe i gruppen. Ingvar verkade ha lite ont, han klagar inte i onödan så jag förstod att något inte stod rätt till. Vädret var kanon, sol och lagom varmt. Tänndalen och Röros passerades. Vi hamnade nån timme efter tidplanen då jag inte tagit höjd för alla stigningar. Nedförkörningen från Röros till Stören var grym 7km med ett snitt över 50km/h, det är kul när det går fort. Sista biten in mot Trondheim var långsamma, motvind och slingriga cykelvägar. Nu stod vi framför målet – Nidarosdomen. En klart bra känsla.

DCIM100DRIFT

Ingvars hälsena gjorde nu sig hörd och han ville fortsätta i lite lägre tempo från Trondheim. Han var dock snabbare än oss andra som stannade fram till Hell, där vi svängde upp mot Selby. Dessvärre så bröt Ingvar senare efter att ha tagit sig upp till Stugudalen.

En 1500 km lång cykling innehåller verkligen både höjdpunkter men även lite motgångar. Kl 21:30 i Selbu på söndagskvällen så var jag nere för räkning. Låg på energi efter 841 km cyklade under två dagar, illamående, frossa och ingen aptit. Stina frågade hur jag mår egentligen. Fick inte fram något svar då, men jag hade ställt mig bredvid en soptunna ifall jag skulle behöva kräkas. Nej – inte ta paus här, vi ska upp till Stugudalen. Där finns det mat, värme och madrass och sova på. Satte mig på cykeln och fick upp lite värme i kroppen. Alla väntade in mig när jag långsamt tog mig upp för backarna och tillslut hade vi klarat av de jobbigaste 74km på hela resan. Väl framme så väntade en varm dusch, lite mat och dessutom en riktig säng.  Tidplanen var sprucken – vi bestämde avfärd kl 8. Fyra timmar efter planen. Jag undrade för mig själv hur jag skulle kunna cykla därifrån över huvud taget.

Kroppen är märklig – några timmars sömn, lite mat och rena kläder – allt som behövdes för att komma tillbaka i matchen igen. I stigningen upp till banans högsta punkt 920möh så fanns kraften där igen. Tillbaka i Tänndalen för stämpling och lite mat. Stina verkade sugen på att köra mot mål medans vi andra tänkte stanna och sova i Älvdalen. Väl framme i Älvdalen gick Sven och jag och åt på hotellet och firade 1200 cyklde km med varsin öl. Sen ropade madrassen på kontrollen. Peter beställde väckning till kl 01(?) medan vi andra bestämde avfärd kl 04. Rasmus ville sova lite längre så nu var vi bara fyra som tidigt trampade iväg i gryningen.

Lite segt i benen, lite ont på här och där, men milen rullade på. More, Torsång och Husby. Varje backe kändes lite segare än förut. Inte riktigt samma tryck i pedalerna länge, men Stina, Eje och Sven verkade inte klaga på farten i alla fall. Vi fick sällskap med oss Pontus från Linköping som låg och sov i ett dike. Väl framme vid backen innan Garpenberg kom resans tredje pyspunka. Försökte pumpa bara för att ta mig till kontrollen, men fick stanna och byta slang igen.

Från Garbenberg fram till Uppsala slog värmen till Garmin visade 33,5grader som mest och det gick åt vatten i mängder. Fram tll Garpenberg hade jag druckit både sportdryck och resorb, men i värmen gick det inte att få ned något med smak på. Vatten att dricka och vatten på kläderna och i skorna. Allt för att svalka sig.

De sista milen går alltid väldigt långsamt. För första gången så längtade jag att få se Uppsalarakan och få cykla den i motvind.  Äntligen kom vi fram till först Gamla Uppsala och sedan på grusväg in till målet. Vi missade tidplanen helt och hållet efter sovstoppet i Älvdalen men tog oss runt på ca 84h. Väl framme blev vi mottagna av arrangörerna.

DCIM100DRIFT

Vilket fantastiskt lopp! Det är så mycket lättare att köra ett lopp med kontroller bemannade av funktionärer som gör allt för att man ska kunna lyckas med loppet. Längtan efter nästa kontroll gör det enklare att motivera sig och trampa på när det värker och skaver. Tack alla funktionärer som har varit med och planerat och genomfört UTU!

Tack mina starka medcyklister på vägen. Att få sällskap gör resan roligare och att ni dessutom är så bra på att hålla upp farten gör inte saken sämre.

Det finns massa film inspelat oxå. Kommer på youtube senare.