I början av året blev vi Sumos av med Daniel (El Escalador Poderoso) då han flyttade tillbaka till Spanien. Daniel och jag fann varandra genom cyklingen, främst i fjolårets vätternrunda-satsning med Stockholm Allied Powers. Vi klickade direkt och sen dess har vi tränat och tävlat ihop.

Förutom cyklingen så har vi andra gemensamma nämnare, exempelvis mat. Vi älskar att äta, även om det inte riktigt syns, speciellt inte på Daniel som är välsignad med magrutor och väger just nu in på ca 60kg, en sann bergsget! Efter att han flyttade från Sverige så har vi snackat om att jag ska hälsa på. Livet kom alltid emellan, men till slut så fick vi till det!

På plats i Barcelonas flygplats är det lunchtid, köper en baguette som jag trycker i mig snabbt och styr mot väskutlämningen. Cykeln är på plats, Daniel (El Escelador Poderoso) är på plats och mackan i magen är på plats. Han möter upp mig i cykelkläder, först blir jag lite nojjig att jag ska behöva cykla hem till hans lägenhet i centrala Barcelona, men oron är obefogad då han har tagit bilen. Han har bara rivit av ”några timmar” cykling innan min ankomst. Det är torsdag, vi ska cykla idag, fredag, lördag och söndag. Tur att han fick in morgontimmarna 😉

Efter en snabb lunch (nummer två i ordningen) på ett av Daniels stammishak, där jag åt bland det smarrigaste i skinkväg (lufttorkad) pyser vi hem. Skruvar ihop cykeln och klär på mig snabbt. Rullar ut genom Barca och styr skutan mot dagens första klättring, La Vallensana (Strava). Vår första dag så avverkar vi ca 57 km och ca 850 höjdmeter, vi har en rulltid på ca 2 h 18 min.

Som alltid är det magiska vyer och det känns jäkligt skönt att få cykla racer igen! Torsdag blir mjukstart med cyklingen. Vi avslutar kvällen ihop med Daniels tjej Lena på en riktigt mysig restaurang. Det äts i mängder och det rinner även ner några öl. Viktigt med laddningen inför stundande slag. Fredag ska vi ut med de lokala Barcelonagänget. Kommer bli långt, högt och stundtals hårt… På fredag morgon så har vi mött upp gänget och trots den bristande nivån på engelska så är alla extremt trevliga, nyfikna och måna om att jag ska få bästa möjliga cykelupplevelsen. Vi ska mot Barcelonas motsvarighet till Grand Canyon

Vår första klättring går fint och nu ska vi utför. Jag älskar köra utför, och tycker ju själv att jag är proffs på utförskörning. Boy was I wrong. När vi nästan nått botten så har jag flera ggr kört ikapp de snabbare gossarna, i huvudet så pågår en diskussion med sunt förnuft och Allanballan. Ska jag steka dom? Nää, lugn nu, ta det lugnt, det är ju lite fuktigt fortfarande. Nää, jag gasar lite, nej, ta det lugnt, eller? PANG! Skraaaaaaap, räcke, stup, stopp. Kraschen är ett faktum, snabb vänstersväng och blixthalka. Att jag sen ser att det är fullt med blomsterarrangemang i denna kurva får mig att förstå att den är lite lurig, många som gått åt i den svängen. Alex ligger utspridd längs vägen (mestadels skinn och lite klädrester), i övrigt är jag typ OK. Jag lever, inget är brutet och cykeln har klarat sig ganska bra. Lite skrap på grepp och pedal samt en nerslipad snabbkoppling. Går det cykla? Kan jag? Vill jag? Alla är snabbt framme och kollar till mig och jag är verkligen tacksam för all medkänsla från Barcaboysen.Vi kommer iväg igen och nu börjar jag känna efter, höger hand, tummen speciellt, är inte i skick. Kan inte greppa. Vänster hand har knogarna fått sig en kyss och vänster höft har fått sig en rejäl omgång. Vi har kanske cyklat 30 km, en bra bit kvar av dagen. Det jag oroar mig mest för är min snabbkoppling. Den är i titanium och tunn redan innan den användes som kraschskydd. Det gick inte låsa den ordentligt vilket gjorde mig väldigt osäker, har inte lust att tappa bakhjulet.

När vi kommer ner till stan så delar vi på oss, Daniel och jag letar upp närmsta cykelbutik för att byta ut kopplingen. Tio minuter senare och 6 Euro fattigare så är vi på gång igen. Det går lugnt ut genom stan och vi får navigera om några ggr innan vi hamnar på rätt spår igen. Resten av dagen är blandad med känslor. Vi var ute hela dagen, 5h rulltid, totalt 128km och nästan 2000 höjdmeter. Jag fick en sån grym frossa när vi stannade för att äta lunch i Codines. Allt adrenalin, matbrist och de faktum att staden låg ganska högt upp resulterade i en överjäklig frysattack. Att vi lunchade utomhus var väl inte heller optimalt. Daniel visade dock ingen pardon och i sann barnuppfostringsanda så började han smått rulla ifrån mig så jag fick glatt jaga ikapp för att inte bli lämnad till mitt öde. Vi kom snabbt ner och ur stan och hamnade på magiska platta vägar med lätt nedförslut och kraftig vind i ryggen. Vättern-nostalgi när vi bombade hemåt i 50+ på platten med knapp ansträngning. Efter en dusch och allmän översyn av kroppen så tackade jag återigen min skyddsprotegé, det är inte en, två eller tio ggr man kommit ”helskinnad” ur trubbel med huvudet i behåll. Här började jag även spåna på en cool sales pitch för cykling, kom på nåt i stil med, Cycling is tough. Sometimes you crash, sometimes you fall. A lot of the time cycling will make you suffer. It will make your legs burn, your back will ache, neck feel like snapping, heart exploding, lungs feel like they are on fire, you will freeze, cramp and you will chafe your ass. Despite all of this, you will love cycling.

Kom också på den här, “When cycling throws tough at you, take it, eat it, shit it out and throw it back” 

Fredagens Strava

Vi stängde lördagen med ett fantastiskt restaurangbesök. Det blev varsin pasta som huvudrätt, samt så delade vi på en pizza.

Lördag så var det dags igen. Denna gång skulle jag få äran att cykla med ett ex proffs, Ginés Salmerón (GS). Han var bland annat teamkompis med ingen mindre än Mario Cipollini! GS har ett eget litet team som kör gemensamma träningar och lite lokala race. Det är några U23 killar och lite gubbar.

Vi tog bilen till mötesplatsen för att slippa gå upp alltför tidigt. Väl på plats så blev man avsynad från topp till tå och det inspekterades friskt i mina fickor och det häcklades och skämtades. Blev varmt välkomnad 🙂  En riktigt rolig anekdot från resan var att Spanjorerna har ett talesätt som kom till i samband med all turism (svenska charterresenärer), där man säger, ”Sluta spela svensk” (Deja de hacerte el sueco). Kort beskrivet så har de flesta av oss som turistat i Spanien (och inte kan tala spanska) upplevt att vi kanske sitter på en restaurang och kyparen börjar prata Spanska. Vi försöker snällt säga sorry, only English. Och spanjoren babblar på oberörd och tillslut får vi vända på klacken och gå vidare eftersom vi inte fattar ett ord av vad som sägs. Vi upplevs då som stroppiga och otrevliga för att vi bara går. Jag finner detta sjukt roligt eftersom det i mina ögon är spanjoren som ”spelar svensk” och inte vill begripa eller förstå att vi inte kan spanska. Hur som helst så var det ett återkommande inslag under lördagen, lika kul varje gång!

Fick även min beskärda del av nollning. Tidigt i turen så rullade Oscar (en av GS-gubbarna) fram till mig. ”Alex, after pissing, you go infront with me, OK” Det var klart uppenbart att planen var att knäcka mig. Fast en Sumocyklist knäcker man inte i första taget, 1-0 Alex 😉

Lördagens guidade tur var 100km. Sen tog Daniel och jag en omväg för att få ihop lite mer höjdmeter. I sällskap med GS brorsa (Diego) och en till teammedlem så körde vi bland annat det berömda V:et (Strava). En stigning som börjar med en djupdykning med ca 15% lut och sen ska man upp igen, precis som ett V där den maxar på ca 16% uppför. Sista kilometrarna tillbaka mot ”mål” så gick det grisfort. Vi körde som en oljad blixt där vi avlöste varandra i hastigheter upp mot 70km/h, helt magiskt! Totalt skrapade vi ihop 135 km och 2200 höjdmeter, 4h 40min rulltid. Strava från lördag.

Sista dagen på cykeln körde vi ihop med Daniels tjej Lena. Planen var att köra väldigt lugnt och inte så långt. Med ett undantag, jag ville panga uppför den första klättringen jag gjorde på torsdagen, La Vallensana. Jag hade räknat lite på vad jag behövde göra för watt för att komma närheten av Daniels bästa tid. Mina kalkyler stämde, typ 😉 Hur som så skulle jag behöva ligga på ca 334W i ca 10 min. Det är ungefär 4,8W/kg för mig. Det ska inte vara omöjligt i vanliga fall då jag kört en maxtjuga på 318W som bäst. Enda kruxet med planen var väl att jag inte visste hur kroppen skulle svara efter ca 12h cykling på 3 dagar 😛

Jag stålsatte mig och kom in i klättringen, startade klockan och försökte hitta rytmen. Tyvärr så slog jag inte Daniels tid och dessutom så hade jag inte stenkoll på start och mål i segmentet. Men jag höll 343W (nästan 5W/kg) i snitt på mina 10 min 45 sek som det tog att ta mig upp (min uppfattning av segmentet). Och då kände jag mig fräsch! Det fanns mer krut kvar, helt magiskt va bra kroppen kan svara ibland.

Efter turen på ca 2h så avslutade vi med choklad-croissant och kaffe i solen. Förutom den otrevliga kraschen och att jag blev av med mitt multiverktyg i tullen, så var resan helt fantastisk! Cyklingen, maten och framförallt sällskapet var högsta klass! Muchas gracias Senior El Escalador Poderoso!

Strava från söndag

Allt för denna gång,

//Alex ”The Streetfighter Hayabuza” Lind