För varje randonneur med tjockt pannben hägrar den klassiska rundan Paris – Brest – Paris som sträcker sig över 120 mil. Den arrangeras vart fjärde år och samlar över 5000 cyklister från hela världen. Eftersom The Dictator kanske har mer pannben än snabba ben var den här utmaningen något som kunde passa. Således kördes kvalificeringsrundorna på 20, 30, 40 och 60 mil under våren 2019 och anmälan samt övrig logistik för att ansluta i Paris slutfördes.

Något som inte riktigt slutfördes innan loppet var träningen. Utlandsresor, flytt och annat gjorde att antalet mil under våren hamnade på kanske 360 stycken vilket är lite lågt när man skall cykla långt. Men nåja, jag intalade mig att jag skulle köra på så kallad rutin. Vad nu det innebär när man bara cyklat 60 mil som längst tidigare och detta var dubbelt så långt.

Allt praktiskt som flyg, cykeltransport, hyrbil, hotellvistelse, bike check, etc utfördes utan mankemang och jag med cykelkompis Erik cyklade till starten på söndagseftermiddagen från vårt härbärge i Magny-Les-Hameux. En uppvärmning på 25 km, vi tog det lugnt.

Jag startade i grupp C och stod någonstans i mitten med min välutrustade cykel. Hade mängder med prylar med mig inklusive en fet och tung powerbank för GPS-en. Nu är rundan mycket bra pilad hela vägen till Brest och tillbaka men ändå bra att ha lite koll på diverse siffror, mm på en GPS samt själva banan nedladdad så att man inte kunde cykla fel. Ett sätt att fördriva tid är ju också att glo på olika siffror samt räkna ned avståndet till nästa depå.

Starten gick och jag hamnade i lite olika grupper de första 20 milen. Taktiken var att inte ta i för mycket i början för att nå målet. Dvs komma i mål. Någon direkt totaltid att sikta på hade jag inte men funderade på om det gick att cykla på mindre än 60 timmar med tanke på min träningsmängd. Det var inga incidenter alls förutom när vår grupp blev omkörda av lite snabbare cyklister som startat en kvart senare, då gick några i backen i en liten by men det gick ganska sakta då tackolov.

Milen susade på och jag var ibland ensam och ibland i mindre grupper. Jag ägnade inte mycket kraft åt att ligga och dra som en galning utan tog det lugnt. Jag tog det även lugnt i depåerna och åt så mycket som jag orkade. Det gjorde att den totala stopptiden blev ganska stor men det gjorde mig inget.

Landskapet var fint men väldigt kuperat. Inga stora backar men hundratals. Inte konstigt att rundan skulle kräva över 11000 cyklade höjdmetrar.

Första natten passerades utan problem och en ganska likartad rutin infördes. Cykla, gå in i depå, gå på toa, se över möjligheterna för att äta något vettigt, köpa mat, äta, kolla på trackerwebben samt happyride var några av svenskarna höll hus, fylla på camelbaken, cykla vidare.

Avstånden mellan depåerna var lite olika men jag åt i princip något på varje. Menyerna var väl lite väl franska och brioche var kanske inte mitt förstahandsval. På ett ställe hade de djupa tallrikar med kaffe eller varm choklad. Vin och öl fanns förstås också. Efter halva rundan började jag äta feta franska ostar, det var gott. Slank ner en hel del pasta också och baguetter förstås.

Ner mot Brest var det segt och mycket motvind. Kom dit efter 26,5 timmar. Jag hoppades att jag skulle få nytta av vinden efter vändningen men självklart hade det då mojnat en del för det var också då kväll dag nr 2.

Skönt ändå att vara halvvägs och det var fin kvällssol innan det blev mörkt. Nu blev det riktigt kallt och ner mot fyra grader. Tur att jag hade med mig lite extrakläder men det var på gränsen. Lamporna skötte sig fint och jag hade tre rejäla batterier men när respektive batteri började närma sig att ta slut började lampan konstra sig och den slocknade emellanåt. Tackolov hade jag små extralampor både framåt och även bakåt men inför sista natten behövde jag nog köpa fler batterier till dem.

Jag hamnade ibland bakom tandemcyklar. Det var festligt för uppför körde de väldigt långsamt men nedför gick det extremt fort. Jag fattar inte hur de vågade köra så snabbt i de kurviga nedförsbackarna och tänkte att vad skulle hända om det dök upp något hinder efter någon sväng.

Nu började jag bli lite mosig efter att ha varit vaken jäkligt länge så i en depå la jag mig och sov en stund rakt ned på golvet i restaurangen. Satte telefonens timer på 60 minuter och sträckte ut ryggen. Jäklar vad stel jag var i nacke, rygg, mm. Somnade på några sekunder trots ett jäkla tjattrande från funktionärerna i bakgrunden.

Telefonen pep så det var bara att dra iväg igen ut i mörkret. Inga problem rent mentalt men det var lite segt att starta upp kroppen. Cyklade på och frös fortsatt i kylan. Om jag minns rätt sov jag även i en till depå någon halvtimme innan solen gick upp till tisdag morgon.

Ny dag och vartefter solen gick upp blev det varmt och det blev till att ta av reflexväst, arm- och benvärmare samt även regnjackan jag haft på som vindskydd. Bytte även till svalare handskar. Tog även av buffen jag haft under hjälmen. Var ju en jäkla tur att jag tagit med den, var en snabb spontan grej när jag hade packat allt i övrigt.

Det rullade på i vanlig ordning och i flera byar och korsningar tyckte jag att jag kände igen mig. Vägvisningsskyltarna till Paris hade nu bytt färg så att man inte råkade cykla åt fel håll. Smart.

Under hela rundan stod åskådare och ropade åt cyklisterna att de bjöd på kaffe, läsk, sockerkaka, mm. Det var trevligt och på andra halvan stannade jag några gånger och språkade på knappt förståelig franska och njöt av framförallt kaffe. Jag lyckades dock aldrig få kaffe med mjölk utan ibland blev det en kaffe och ett glas mjölk eller kaffe och ett glas vatten.

Jag minns speciellt en liten pojke med sin pappa som klockan 02.00 stod i en i övrigt tom by och vinkade in cyklister. Där stod jag länge och småpratade och surplade kaffe. Grabben tittade förundrat på min cykel och jag visade en del gadgets som jag hade, det var roligt.

Tisdagen började ta slut och jag förstod att min totaltid skulle bli ganska lång men vad gjorde det. Jag var nu än mer försiktig i uppförsbackarna eftersom jag på tidigare långrunda, UTU 2018, fått stora problem med hälsenorna och bröt efter 92 mil. Benen var fortsatt fräscha men rygg, nacke axlar och även armarna började höra av sig. Ena ögat var även något inflammerat och läckte lite var. Såg nog inte riktigt klok ut.

Jag cyklade om en annan svensk som klagade på nackmusklerna och att det var svårt att hålla upp huvudet. En känd åkomma för långcyklister, Shermer´s neck, som gör att man inte kan hålla upp huvudet. Han kom dock i mål med vad jag förstod visst bekymmer.

Jag började nu att stretcha, sitta på olika sätt och ta korta pauser med att dra ut ryggen, axlar, mm.

Just armarna blev bara värre efterhand och det var svårt med den vanliga sittställningen så jag fick sitta mer upprätt för att kunna hålla i styret. Nu läser inte min fru detta tackolov för då hade hon självklart sagt –”Varför tränar du aldrig överkroppen! Jag sa ju att du måste det!” Till nästa långrunda får jag väl göra det också, haha.

Efter natt nummer tre sov jag i 90 minuter framåt morgonkvisten när morgondimman gjorde det som kallast. Åt en spaghetti bolognaise som frukost, bra val. Det var sedan ganska skönt att glida iväg när solen kommit upp en bit på himlen och värmde. Nu bara 11 mil kvar, borde gå som en dans.

Vinden var nu inte riktigt på min sida och blåste mestadels framifrån. Tog ett tag men sedan dök sista depån upp. Tog inte jättelångt stopp utan drog vidare. Nu var alla backar bortblåsta och det var platt, men motvind. Närmade mig sakta målet.

Kände knappt igen mig i Rambouillet och det tog lång tid att runda parken men plötsligt så gled jag in i slottsparken och blev ordentligt framvinkad av funktionärerna bland alla åskådare, bilar och diverse tält och campingbilar. Passerade mållinjen och tryckte av GPSen. 71 timmar. Blev på något sätt rörd inombords och fällde en halv tår i ögat, vet inte om det var av lättnad eller annat men skönt var det att komma i mål.

Nu mötte jag några kompisar och vi hämtade medaljer och lämnade in stämpelhäftet. Nu kunde man även få två stora vägvisningspilar med Brest respektive Paris tryckt på men jag tänkte att frun kanske inte ville ha dem på väggen därhemma. Min kompis Erik som startat i en annan startgrupp var i mål sedan morgonen så han hämtade mig med vår hyrbil. Hade varit segt att cykla tillbaka till hotellet minst sagt.

Sammanfattningsvis ett bra arrangemang av fransmännen, fina vägar att cykla på i det böljande franska landskapet och härliga åskådare. Nästa PBP går om fyra år, får se hur planen och träningsmängden är då. Jag kör gärna rundan en gång till 😊.

Over and Out

The Dictator, aka Ingvar

Facebook Comments