Ötzi har vi “lånat” från dom riktiga Randoneurrerna i Stockholmstrakten och det översätts till “Ismannen” och härstammar från en man som levde omkring 3300 f.Kr. Hans kropp bevarades i över 5000 år infrusen i en glaciär mellan Ötztalalperna och Schnalstal i Italien och litegrann knyter det väl an till hur man till och från känner sig när man cyklar runt Mälaren en natt i december, dvs lite infrusen till och från om även inte inuti en glaciär. 

Hursomhaver, med ovan korta introduktion tänkte jag berätta lite om en liten cykelrunda några cyklister gav sig ut på en kväll i december. 

Vi är några stycken, inte så många ska ärligt påpekas, som har en besynnerlig lust för att cykla i riktig misär, dvs när det är mörkt, kallt, ofta blött och riktigt j….t. Sålunda annonserade vi i vårt nätverks sociala medier evenemanget SUMO goes Ötzi XL (Mälaren runt) till den 13 december med start kl 18:00 fredagen den 13 (vad kan gå fel ett sådant datum?) med förhoppning om en lagom kall natt med gnistrande snö och soluppgång någon gång mellan Enköping och Bålsta. Så blev nu inte riktigt, dvs gnistrande snö och soluppgång men mer om det lite senare. 

Nåväl, många anmälde sig intresserade men få dök upp till start. Inledningsvis var det undertecknad, Claes “The Joker” Westberg samt Mikael “Mike the Machine” Moreau som smidde planer på Cykelcafé Le Mond inför stundande äventyr men döm om vår förvåning när strax innan start ytterligare en cyklist dyker upp, vi kan kalla honom Rickard. 

På cyklar laddade med dubbdäck, skärmar med kompislappar, lampor på alla möjliga och omöjliga ställen och givetvis diverse väskor med proviant, extra kläder mm ger vi oss av mot Max hamburgerrestaurang i Slagsta för att hämta upp vårt draglok för turen, Petter “The Hungry Wolf” Johansson. 

Enligt  plan anländer vi Max strax innan 19.00 efter att orienterat oss ur Stockholm och dess förorter och lagom maklig takt, natten är ju lång, och där möter en laddad Petter med luciaglitter i hjälmen upp. 

Fulltaliga styr vi kosan mot nattens första stopp som är Eskilstuna där vi för ovanlighetens (vi brukar använda Macdonald annars) skull planerar att stanna vid Max för energiintag. Vi kommer ungefär till Läggesta innan första incidenten uppstår, Rickard punkterar (bak givetvis), och vi glider upp till stationsbyggnaden som är öppen så vi (mest Rickard eftersom det är han som punkat) kan laga under tak, glömde jag nämna att det börjat regna ymnigt och Micke redan här byter strumpor första gången. 

Efter diverse strul med pump och patroner (det är inte så enkelt att laga punkor med redan stelfrusna fingrar!) sätter gruppen av mot Eskilstuna. Vi passerar Strängnäs utan det annars obligatoriska stoppet vid OkQ8 och redan här börjar Jokern känna att det här blir en jobbig natt. Hela familjen och omgivningen har varit sjuka till och från och någon gång ska väl också Jokern drabbas, eller? Eftersom Jokern är den som har rutten inlagd (Mickes Garmin har lagt av redan här😊) är det bäst att gruppen inte hänger av honom. 

Vi skådar Eskilstuna i horisonten, om man nu kan säga horisont när klockan är mitt i natten och det är kolsvart, men det ser i alla fall lite ljusare ut på himlen någon mil framöver och då smäller något som låter som ett pistolskott. Det visar sig vara Rickards bakdäck som helt sonika spricker, slangen flyger ut och lindar sig runt snabbkopplingen och det blir tvärstopp i bakhjulet men som tur är vurpar vare sig Rickard eller någon annan i gruppen. Ingen har ju givetvis något extra däck med sig men Micke har en 100-lapp som vi lyckas knyckla in på plats i däcket och in med ny slang, pumpa med extra liten handpump, på med hjulet och hoppas vi kan bättra på lagningen i Eskilstuna. Glömde jag säga att det verkligen var kolsvart där incidenten inträffade? 

Anländer Max Eskilstuna och nattens första planerade stopp och  otroligt nog hittar vi rätt direkt utan problem, så brukar det inte alltid vara. Rickard fixar till däcket lite bättre m h a Mickes silvertejp (vad kan inte denna underbara tejp fixa?) medans resten av gruppen intar energi, shit vad  hamburgare kan vara gott ibland. Glömde jag säga att det i princip regnat hela vägen? 

Efter stoppet tar vi sikte på nästa stopp som är Västerås, där finns en nattöppen Macdonalds där SolStina (som är en tjej av det tuffare slaget som cyklat bl a TCR och PBP i sommar och den läsare som inte känner till det så är TCR ett lopp över hela Europa på ca 400 mil och 40000, ja ni läste rätt fyrtiotusen, höjdmeter och PBP 120 mil) ska ansluta. 

Mellan Eskilstuna och Västerås ligger ju som bekant Kungsör och Köping som vi “blåser” igenom utan stopp. Eftersom det varit östliga vindar så har det fram till Köping varit medvind och då har det ju liksom regnat mer på ryggen än i ansiktet men i Köping, ungefär halvvägs, vänder vi tillbaka österut och då blir det ju liksom motvind och regn i ansiktet för omväxlings skull men det bekommer oss inte speciellt mycket då det bara är ca 9 mil till Västerås. 

I Västerås har vi snurrat (irrat) runt ganska mycket förr om åren, december 2018 (ja, vi har faktiskt cyklat motsvarande runda tidigare, tro det eller ej?) flera timmar faktiskt innan vi hittade rätt och i september i år (då regnade det också!) lite kortare så nu hade Jokern full fokus på att hitta rätt när vi väl skulle anlända Västerås (skönt att ha tankarna på något annat än 9 mils cykling mellan Eskilstuna och Västerås eftersom jag var tämligen trött redan här och det regnade och blåste motvind). 

I Västerås höll ju Musikhjälpen 2019 till så det tyckte vi var en bra idé att hälsa på och döm till min förvåning när vi bara cyklade fel ett par gånger, jag menar vi var ju ändå i Västerås och där har vi cyklat fel flera gånger tidigare, innan vi hittade Stora torget och Musikhjälpsburen. Det var typ vi och några till där (några galningar som höll på att springa 24 timmar bl a, vad pysslar folk egentligen med på nätterna?) och efter ett tag kom det fram någon och frågade vilka vi var och vad  vi höll på med. Vi svarade sanningsenligt att vi var några stycken som var ute och cyklade och att vi cyklat från Södermalm i Stockholm, skulle runda  Mälaren och ta oss tillbaka till Södermalm. Tydligen tyckte mannen (som nog var lite tjenis med musikhjälpsproducenten) det var något speciellt så han lyckades få in oss i direktsändningen kl 05.20. Innan vi fick komma in så fick vi värma oss i “green room” och där fick vi förutom värme och varmt kaffe träffa en tjej. Det visade sig vara en boxningsvärldsmästare som också var på väg in i buren (trodde bara dom “uppträdde” i ringar) men hon fick vackert vänta till efter oss, jag menar vad  är en boxningsvärldsmästare jämfört med några cyklister? 

Efter att blivit intervjuade, Petter fick stå för snacket då han är van förhandlare (och vi andra frös så vi skakade vid den här tiden), en stund så stack vi iväg mot Donken för att möte Stina som hade väntat där ett tag. Även till Donken gick navigeringen i princip utan misstag, vi behövde bara stanna och kolla kartan mot verkligheten en gång, och vi anlände Donken framåt 06-tiden. 

Vid den här tiden börjar man bli ordentligt hungrig och ser fram emot en rejäl frukost, pannkakor för min del. Donkens enda gäst när vi kom fram var Stina som varit på firma(jul)fest kvällen innan och hon sken som sol. Bra med någon på gott humör vid en här tiden eftersom vi andra började bli lite dåsiga, och även kanske lite såsiga. Det här stoppet blev ganska långt då vi förutom äta även skulle byta lite kläder, ladda lamp- och GPS-batterier, facebooka (bl a till Ingvar “The Dictator” Wiking som eventuellt skulle möta upp oss i Bålsta som var vårt nästa stopp), Instagramma mm, och sånt tar ju lite tid när man är lite småkylig, glömde jag nämna att det fortfarande regnade? 

Nästa planerade stopp var Bålsta men innan dess skulle vi ju navigera oss igenom Enköping och det har vi haft viss möda med tidigare men den här gången var Stina med och det gick som smort genom stan och snart var vi på god väg mot Bålsta. Den som cyklat den här vägen vet ju att den förutom att den inte är jättekul så börjar det ju närmre Bålsta man kommer dyka upp lite backar, både upp- och nedför. Regnet hade tilltagit ordentligt och nu fullkomligt vräkte det ned såtillvida att man i utförslöporna knappt såg någonting så här gällde det att hålla rejäla avstånd och avstånd blev det även i uppförsbackarna då tröttheten slagit till ordentligt för några av oss men framförallt Stina, som ju knappt cyklat något alls den här natten:-), och Petter flög upp. Till slut ser vi Shell-macken i Bålsta och rundans sista stopp. Väl framme där möter vi Ingvar som helt otroligt nog klivit upp i ottan, skådat ut och sett regnet och bestämt sig för att cykla till Bålsta för att möta oss, snacka om hjälteinsats. Ingvar är en riktig hjälte som också cyklat PBP i sommar, alltid glad och positiv och han hade med sig extra energi bara till oss, vilken hjälte. Vi stannade en stund på macken och här bestämde sig Rickard att det fick vara nog och tog pendeln hem till Stockholm igen. 

Vi andra startade sista etappen och nu vet ni som tidigare cyklat den här vägen att från Bålsta till Stockholm är det en hel del backar som känns i benen, speciellt när man cyklat hela natten så här hjälpte det inte med starka (nåja, åtminstone hos vissa) lårben utan även pannben fick jobba ordentligt. Ingvar som varit polis i ett tidigare liv navigerade oss som den värsta orienteraren genom huvudstadens västra förorters alla genvägar och till slut var vi tillbaka på Södermalm och cykelcafé Le Mond. Där väntade Kalle Lööw på oss med dom godaste drycker och mat man kan tänka sig och efter en tur på dryga 32 mil i mörker, kyla och regn och med upplevelser och incidenter såsom musikhjälpen, punkteringar, spruckna däck etc. Sammanfattningsvis en underbar misärrunda i starka och trevliga vänners lag och det här gör vi säkert om nästa år igen om någon är intresserad. 

Blev ett långt inlägg, ber om ursäkt för det om ni orkade läsa ända hit, men cykelturen var lite längre😊. 

//The Joker 

Facebook Comments