Ännu en 60-milare avklarad. Denna gång i rekordvärme på en av landets varmaste dagar, det kändes.

Det började halvbra för jag lyckades läsa fel på gatunamnet där vi skulle ses och trodde att starten gick längre söderut. På morgonkvisten la jag in adressen i bilens GPS och såg då att den inte alls låg där jag trodde, vilket var bra för nu blev det närmare till färjan och jag slapp yra runt i Södertäljes södra utmarker.

Åsa var hygglig och släppte iväg oss 6.22 så då hade vi bra marginal till färjeavgången. Nu drog två av starkingarna hela vägen så det blev än mer marginal. Redan vid färjan kändes värmen tryckande.

Fram till Gnesta var vi 10 man och tempot var ganska lagom sådär lite snabbt som det kan vara i början. Efter snabbfika var vi sju som trampade tillsammans vidare mot Eskilstuna. Den sista biten in går på en gammal järnväg och är superrak men har tyvärr en hel del grusövergångar där man fick hoppa lite med cykeln. Efter varje övergång blev det en liten spurt för att komma ikapp täten. Jag tänkte redan nu att det blir jobbigt att åka med snabbgruppen hela den här dagen.

En skinkmacka, fylla på vattenflaskor, stämpla och sedan iväg.

Ner mot Vingåker var vi 6 gubbar och värmen, speciellt i solen, var på ett sätt förödande. Ibland visade GPSen 32 grader och med strålande sol kan man ju bli mör för mindre. Alla såg ut att dricka som galningar.

Vi gled in i Vingåker och hade då kommit en tredjedel. Snittet var fina 33,7 om jag minns rätt. Lite väl snabbt och vi skojade lite om att det gick som en dans för vissa men att andra, jag till exempel, hade det lite tyngre. Jag festade på två kokta, plus lite drickyoghurt förstås.

Nu körde vi mot Borensberg och så fort det blev lite backar, det finns ungefär tusen på den här rundan, kändes mina ben möra och jag började få svårt att hänga med. Ni vet känslan när man får kämpa för att hålla hjul. Även på platten blev det ibland lite trögt att få hjulfäste med framförvarande. Tänkte ett tag att jag bara skulle vara grindvakt men slog det ur hågen och ropade att vi ses i Borensberg.

Alltid en viss känsla när man släpper en klunga. Tråkigt men samtidigt skönt att få köra sitt eget tempo utan att behöva gå på rött emellanåt. Tröttheten och värmen gjorde dock att det kändes jäkligt trögt ett tag, även om jag sett på Strava att jag inte tappade så mycket till Borensberg och passerade då tillochmed gänget när de hade paus. Min paus var dock mycket längre så när jag startade igen var övriga långt bort.

Nu blev det ett grillat kycklinglår, köttbullemacka och massor av vatten och annan dryck. Satt på en bänk vid kanalen i skugga.

Sen blev solocyklingen ganska rutinartad. Trampa, dricka som en galning, längta efter skugga, rulla i nedförsbackarna och göra den vanliga nördgrejen, kolla på GPSens alla sidor i princip oavbrutet. Jag hade lyckats stänga av turn-by-turn så jag hade bara ett streck på kartan att följa. Om jag glodde på annan sida i någon korsning riskerade jag att köra fel, hände en gång.

Innan Omberg kommunicerade jag med min gamla lumparkompis för 40 år sedan, Mats. Han med familj har en sommarstuga strax söder om Omberg och bara några kilometer från banan. Eftersom jag nu cyklade ensam och inte direkt hade någon tid att passa kunde ju det vara kul att komma dit och lukta svett och se ut som ett vrak.

Vägen utmed Omberg med viss utsikt över Vättern var dock mycket längre än jag kom ihåg och det tog en evighet innan jag kunde svänga nedför berget.

Väl hemma hos Mats blev det fotopaus, prata med barnbarnet Arthur samt berätta om randolivet. Isvatten gick åt i massor. Tror ingen av de två 30-åriga döttrarna tänkte att det här verkar kul 😊.

Nå ut och tillbaka till banan där jag avvikit och sedan ner till Ödeshög. Eftersom jag käkat en del tidigare tog jag bara någon lustig falukorvsmacka och satt utomhus i värmen. Fast nu började det bli svalare tackolov.

Ahh, nu bara 25 mil kvar, borde ju gå som en dans. Jag hade verkligen sett fram emot lite svalare och tänkte att då kunde jag nog cykla snabbare, haha. Halvägs till Mjölby börjar ju också en lång ”nedförsbacke”, i alla fall om man kollar höjdkurvan så det kändes ju bra.

Efter lite segt trampande och påklädnad med armvärmare och reflexväst så passerades äntligen Malmslätt utanför Linköping och jag gled efter en stund in på McDonalds. Självklart var traktens ungdomar där och storhandlade så det tog lång tid att få en burgare och en stor shake. En annan ung cyklist parkerade vid min hoj och vi hade från och till en något surrealistisk pratstund typ –”Om någon tar din fru vad gör du då?” Jag tror han hade en annan kulturell bakgrund kanske än den typiske randonnören.

En längre tid hade jag funderat på hur långt det var kvar till familjen Hittigs residens. Att läsa på startkorten och försöka räkna ut baserat på km-siffrorna är ganska tröstlöst för man blir inte bättre på den enkla matematiken när man har en 40 mil i benen.

Fast när jag kom till Norrköping och verkligen försökte räkna ut kom jag fram till 13,5 mil. Det kändes överkomligt. Där stannade jag för övrigt också för att köpa kaffe på McDonalds. Satt flera sällskap med killar utomhus och hade roligt. Jag hade också roligt i min ensamhet även om vissa kroppsdelar kanske inte skulle hålla med om de fick chansen att uttala sig. Efter att ha parkerat och tagit med allt som behövs in på stället så visade sig kön vara osannolikt lång så jag vände och tog CircleK på andra sidan vägen för en kaffe och yoghurt.

Nu kom ett fint avsnitt upp till Nyköpingsbro. Förutom själva backen upp från Bråviken förstås. Den senare låg tyst och stilla bredvid vägen och den sträckan är lite mysig fast kanske bättre i dagsljus när man ser det glittrande vattnet.

Väl uppe efter backen fortsätter ett väldigt rakt avsnitt och man susar på bra, även om benen redan transporterat dig ganska långt. Nu började dock dimman bre ut sig över fälten och den kylde ganska bra ibland. Temperaturen var nere vid 11 grader och jag var glad för armvärmare och reflexvästen. Benvärmarna låg hemma men jag tror inte benen var jätteledsna, de verkade bli varma av att trampa.

Efter ett tag började det ljusna och jag tänkte att nu börjar väl de fyrbenta större varelserna vakna upp och förflytta sig. Det stämde bra för flera gånger såg jag nu rådjur skutta omkring framme på vägen. Jag gapade lite för att undvika krockar. Såg även ett antal harar, vildsvin samt tre ormar. De senare gjorde inte mycket väsen av sig.

Några andra som inte gjorde mycket väsen av sig var bilister. Tror inte jag såg en körandes bil under flera timmar. Vad gör folk på nätterna egentligen, sover?

Passerade dock kohagar och även hagar fulla med får (eller va det getter?). Oavsett pratade jag lite i vanlig ordning på deras språk med dem. Fast de glodde bara konstigt tillbaka.

Till slut dök Nyköpingsbro upp som visade sig vara stängt. Oflyt, men jag var ganska mätt. Cyklade vidare helt enkelt.

Solen började gå upp mer och mer och dimman började lätta. Armvärmarna åkte ned till handlederna och temperaturen började stiga, skönt. Sillekrog levererade en kokt korv och lite dricka. Jag satt inne på deras stolar och hängde ett tag innan det blev dags för 43 km till att trampa på till målet.

Sista biten in till S-tälje gick enligt plan och ett tu tre stod jag vid Hittigs brevlåda efter 25 timmar och 30 minuters total förflyttning. En förflyttning som var ganska onödig om du frågar min fru. Men jag hade roligt trots en hel del solo-cykling.

Tack till grabbarna de första 22 milen som drog på bra i 33,7 i snitt! Inga problem att bli avhängd. Att skrika lucka är inte min grej och funkar ju egentligen inte så ofta på ett randolopp 😊.

Reflektioner

  • Det går bra att cykla på rutin utan en massa mil i benen men man får räkna med att få cykla ensam om man hänger på lite starkingar de första milen.
  • Ljusa nätter i sommarsverige kan aldrig nog berömmas, de kan vara magiska och att susa fram med egen kraft är ljuvligt.
  • Nu, en dag senare, är jag sugen på en runda igen, fast då kanske någon av de kortare 😊.
  • Käkade också två hela burkar sill igår, hade troligen någon form av saltbrist.
  • Hjärtfrekvensen sjönk hela tiden successivt. Något vi diskuterat tidigare men jag får väl analysera mer om det fenomenet vs förbrukningen av watt i benen under långlopp.

Ingvar

Facebook Comments