Lika bra att redan nu förvarna känsliga läsare om ett långt inlägg så 100% respekt till er som redan här ”flyger av”! Och för alla eventuella felaktigheter i form av referenser etc tas inget ansvar och inlägget kan komma att kompletteras med fler bilder och videos så småningom så stay tuned.

Shinkansens magiska trollspö

När Covid 19-viruset slog till och myndigheterna “hotade” med att man inte skulle tillåtas resa utanför sin egen länsgräns vad bättre då att göra än att dra en cykelrutt så nära Stockholms läns gräns som möjligt utan att passera gränserna till Södermanland eller Uppsala. Det blev en ”söderrutt” på ca  25 mil och en ”norrutt” på ca  45 mil. Söderöver har man ju varit en del så beslutet blev att försöka sig på den nordligare rutten i någon form av ”äventyr”. Sagt och gjort, ut med en intresseförfrågan bland SUMO-bröder och -systrar och givetvis fanns intresset. Upplägget blev en tvådagars cykeltur där den västra/nordvästra delen av länsgränsen skulle ”smekas” hela vägen upp till Grisslehamn där övernattning skulle ske på pensionat Solgården för att följas av att dagen efter ”smeka” den nordöstra/östra delen av länet tillbaka till Stockholm, lätt som en plätt (i teorin).

Rutt dag 1, 27 juni 2020
Rutt dag 2, 28 juni 2020

Nåväl, efter diverse planering såsom packväskor, cykelval, däcksval, vad packar man för en övernattning utan att det tynger ner cykeln för mycket och framförallt hur får man med sig en vinpava när man ska bjudas på fika hos en världsmästarinna (dubbel sådan) på landsvägscykel? Ja, helt enkelt en hel drös med frågor och beslut som måste fattas och en del telefonrdgivning till mindre rutinerade ”långcyklare”.

Hursomhaver, på morgonen lördagen den 27 juni radar en något brokig SUMO-grupp bestående av följande cyklister upp på startlinjen: SUMOs egen ”strongman” tillika en av SUMOs grundare ”The Brute” aka Anders Ekström, superrandoneurren ”Shinkansen” aka Marcus Silwer, mannen utan botten (gräv bara gräv) ”The Drag Race Menace” aka Robert Adolfsson, sade någon sänk tempot? hörde jag inte ”The Infinite Raw Power” aka Roger Lundblad, svärmorsdrömmen alltid med ett leende på läpparna och ju högre hastighet desto större leende ”Roadrunner” aka Markus Nilsson och så den gamle hjärtsjuke mannen som kom på idéen ”The Joker” aka Claes  Westberg.

Grymt inspirerande att cykla iväg ut ur stan med detta gäng samtidigt lite nervöst då tankarna redan innan vi passerar Slussen börjar undra hur i hela friden ska Jokern hänga med dessa supercyklister, speciellt när Shinkansen innan vi drar iväg börjar vifta med sitt trollspö (en kamera på en pinne alltså) och sedan drar iväg i en supersonic-liknande hastighet utefter Stadsgården, redan här börjar man ju ana vilket tempo det här äventyret kommer att gå i, dvs inte riktigt som Jokern tänkt sig. Nåväl, eftersom jag gjort rutten och inte alla lyckats ladda ned dem på sina cykeldatorer fanns ju i alla fall möjligheten att man inte skulle bli helt lämnad ensam åt vargarna😊.

Siktet var från början inställt på Sigtuna för en första fika och vattenpåfyllnad vilket var välbehövligt då temperaturen snabbt närmade sig omänskliga grader. Jokern hade  nog inte ställt in ruttdragarappen på enbart asfalterade landsvägar och liknande men efter diverse irrande på cykelbanor, grusvägar, in och ut ur villakvarter i Stockholms västra förorter så tog vi oss i alla fall ut mot Stäket och där för Jokern välkända jaktmarker då Mälaren cyklats runt ett antal gånger senaste månaden.

Broöppning Stäket

Vad händer då, jo en broöppning, eller snarare än brovändning då bron vid Stäket är en sån där bro som inte öpppnar sig uppåt som en ”normal” bro utan liksom svänger så båtarna kan passera.Två intressanta diskussioner uppstår här. 1. The Drag Race Menace övertygar här en mycket förvånad Roadrunner om att vatten sprutas på bron för att inte bron ska svälla och därmed inte kunna öppnas, alltså både en fysik- och kemilektion direkt på morgonkvisten åsamkad av ett broöppningsstopp! 2. Ytterligare en cyklist ansluter bakifrån och hejar glatt på The Raw Inifinite Power som efter bästa förmåga försöker dölja att han inledningsvis inte har en aning om vem personen är. Efter en stunds diskuterande framkommer dock att dom dels cyklat runt samma pöl tillsammans några år tidigare samt är uppvuxna i samma stad och ”till råga på allt” är killen bror till en viss Fredrika Ek, ni vet hon som ensamcyklade runt jorden under ett par år för ett par år sedan. Jämfört med det kändes ju vårt länsäventyr som ja, jag vet inte vad men ganska fjuttigt i alla fall.

Färden fortsatte mot Sigtuna och när tempot blir för högt skickar man fram någon (Roadrunner den här gången) som inte har rutten nedladdad och sen ropar man sväng höger precis så sent att framförvarande cyklist inte hinner svänga så man måste sakta ned och vänta in cyklisten som till slut inser att övriga gruppen svängt, ett bra drag för att få lite återhämtning!

Inte så många i gruppen som varit i Sigtuna och cyklat vilket dock Jokern nyligen varit så här fick han förmånen att briljera lite och styra gruppen in till hamnen och våffel- och glasscaféet och dagens första fika, glass, kaffe, cola och påfyllnad av vatten.

Första fikastoppet i Sigtuna
Bästa mjukglassen någonsin enligt Roadrunner

Från Sigtuna rullade det på ordentligt, vinden i ryggen och solen som skiner och bitvis riktigt fina vägar. Nästa anhalt skulle bli lunch på ett ställe som heter Sassafras (vad det nu betyder?) men innan dess skulle vi passera Rimbo och Rimbo står det på många skyltar vill jag lova. Dessutom påpekade Shinkansen att det skulle finnas  en fin f d banvall som skulle leda oss in till Rimbo och gissa vad, den hittar Jokern när han ligger längst fram och den f d banvallen är så smal så på den går det inte att köra om så nu blev det Jokertempo ett tag tills Roadrunner med sina övermänskliga cykelkonster övertar Jokern och tempot igen återupptar onaturliga hastigheter. Till slut anländer vi Rimbo och här börjar det snackas  om att borde vi inte äta här istället. Jokern ringer Sassafras-stället som meddelar att dom har öppet och tar gärna emot ett gäng cyklister så eftersom det bara ska vara 14 km dit så äntrar vi sadlarna igen efter diverse energipåfyllnad på OKQ8 (undrar om inte cyklister är bensinmackarnas bästa vänner på varma sommardagar?) och nu får vi riktigt fina vindar och farten ligger långa stunder på 40+ (vilket för er läsare som inte är semiproffs innebär att det går lika fort som proffsen cyklar, och Jokern är inte proffs, bara så ni vet😊). Sassafras är ett märkligt ställe, mitt ute i ingenstans dyker det upp en handskriven skylt och ett gammalt café har rustats upp till någon form av lunchhak, mycket god mat och bra service så där stannar vi ett bra tag tills alla blivit nöjda.

Banvall till Rimbo
Sassafras

Nu ska det enligt Jokerns beräkningar ”bara” vara ca 6 mil kvar till Grisslehamn och det börjar snackas om att vore det inte skönt med ett bad och det tycker alla men när man cyklar i utomjordliga hastigheter är badplatserna svårupptäckta så jag börjar så smått inse att om det ska bli något bad så blir det nog först i Grisslehamn men innan dess ska vi upp till den nordligaste punkten på vårt äventyr, nämligen Herräng. Vägen dit är en riktig så där fin gammal smal, slingrande och böljande landsväg. Precis en sån där väg där den/dom som ligger längst fram har bra uppsikt och kan dra på hur hårt och snabbt dom vill och dom som ligger en bit bak i ledet, typ Jokern, tappar en en 5-10 meter i varje kurva och liten stigning och tvingas  trycka ohemula watt för att komma ikapp. Döm då om Jokerns förvåning när Roadrunner av alla ropar, ”ta det lite lugnt på dom här grusiga och guppiga vägarna” (på skånska alltså😊), Roadrunner måste ha sett Jokerns plågade ansikte och tyckt synd om honom, men tror ni den här typen av uppmaningar fungerar i en sån här grupp? Nej, trodde väl det! Farten kvarstår tills skylten Björknäs dyker upp varpå Jokern får ”feeling” för Björknäs är ju nästan Jokerns hemmaplan (i Nacka iof sig men ändå, vilka förnimmelser kan man inte få när man cyklat nästan en hel dag😊) och det ligger nära Tollare och där ligger ju Kennys Gelato så rimligtvis borde det åtminstone finnas något ställe i närheten som serverar glass, och mycket riktigt dyker det inom kort upp ett fikaställe, någon gammal skolliknande byggnad från sekelskiftet (vilket är lite oklart) där det bjuds på diverse godsaker som glass, cola och vatten mm.

Mer glass i Björknäs, inte långt kvar till Grisslehamn nu

Nu är det inte långt kvar till Grisslehamn och det rullar på i god fart och vi anländer pensionat Solgården vid 18-tiden, Jokern fixar lite uppgifter och en karta och gruppen styr kosan mot närmsta badplats och jag hör The Brutes ”nynnande” ”bad och öl, bad  och öl (kall sådan)” i bakhuvudet sen några timmar tillbaka och nu är vi äntligen där. Lite irrande och till slut pallrar vi oss i det 16-17-gradiga vattnet, skönt.

Jäklar va skönt tycker The Drag Race Menace
Hur varmt var det egentligen?

Efter badet uppstår det delikata valet, en kall öl före dusch och ombyte eller efter, någon, vet inte vem det var kommer på att både  och är ju inte så dumt så det blir en kall öl, därefter dusch och sen till den bokade restaurang Ångbåtsbryggan och Ja en kall öl efter dusch också och sen välbehövlig middag. Ja, sen återstår ju bara att börja planeringen för morgondagen och återfärden mot Stockholm men innan John Blund så småningom dyker upp lyckas The Brute hitta en ajfån-app mot alla mygg som tydligen slagit läger i Grisslehamn. Undrar vad som var värst, myggen eller ajfån-appen? Det får jag aldrig veta då jag somnar snabbare än Lucky Luke drar sin pickadoll.

Välförtjänt efter en dag i sadeln
En extra nöjd The Brute

Frukost 7 för avfärd 8 har Jokern annonserat, vilket var innan han läst instruktionerna som sa frukost från 8. Jaja, det löste sig så vi kan dra iväg vid 8.30-tiden i alla fall och alla (trodde nog dom flesta) var innan vi drog iväg att det vore nog bra om vi rullar på lite lugnt åtminstone i början, tydligen inte bara Jokern som kände av första dagens strapats. Men ja, den SUMO-initierade läsaren kan nog redan här förstå hur det gick med det. Rutten söderöver var lagd på längs en östlig fin småväg, en sån där fin böljande och svängande väg som gör att råkar man (vilket Jokern i princip alltid gör) tappa framförvarande hjul så går det snabbt åt extrawatt för att ta ikapp och givetvis börjar det med en liten men ack så naggande god stigning direkt ut från Grisslehamn och Shinkansen får direkt feeling och drar iväg som en, just det, Shinkans, direkt och Jokern som ligger på Shinkansens rulle inser snabbt (ibland funkar hjärnan även dag 2 tydligen) att bättre ödsla några watt extra redan nu än att bli avhängd (skulle ju aldrig hänt att bröderna övergett en här men tänk tanken) ca 22,9 (sträckan var beräknad  till 23) mil hemifrån. Glömde  säga det tidigare men Shinkansen hade redan vid Sassafras dag 1 övertagit transporten av den medhavda vinpavan som skulle överlämnas  till den dubbla världsmästarinnan som skulle bjuda på fika och tur var väl det.

Rejäl frukost inför dag 2

Vi rullar på i ordentlig fart och snabbt inser Jokern att någon måste ju hålla uppsikt bakåt i ledet så det inte kommer in någon annan cyklist i pelotonen och åtar sig snabbt den ansvarsfulla uppgiften, jag menar det måste ju vara betydligt enklare att ”bara” trampa på i 40+ (ibland var det 50+ långa stunder meddelade Shinkansen vid något stopp för han hade varvtider på sin dator som pep var 5:e km och som kortast tog det tydligen 7 min och 22 sek) i vindarna och kolla framåt än att ligga i suget i svansen och hålla koll bakåt, eller hur (håll med mig nu kära läsare😊).

Rakt, fint och säkert led i hög supersonic-hastighet

Anländer efter grymt fina vindlande vägar så småningom Norrtälje där vi stannar på ännu en mack för lite påfyllning av energi. Nu tycker Jokern det börjar bli dags för en liten quiz för att bröderna skulle få en chans att gissa vem den dubbla världsmästarinnan i landsvägscykling, tillika bragdguldmedaljörvinnare, som skulle bjuda på fika i form av blåbärspaj mm var. Dom flesta funderar utan att riktigt kunna klämma fram ens en gissning medans Roadrunner (även gammal hockeylirare) gissar hejvilt på alltifrån Börje Salming, Mats Sundin till speedway-föraren Greg Hancook, innan han till slut ger upp. Vi dundrar ut på Rådmansö som är en fin liten (inte så liten när man cyklat långt dagen innan) ö fast det är nog i ordets bemärkelse ingen ö egentligen utan snarare en udde men skit samma, fina vägar är det i alla fall där. Åtminstone ända tills asfalten tar slut och det är grus så långt ögonen kan se. Vi stannar förstås för att konsultera rutt och karta varpå The Drag Race Menace snabbt konstaterar att vi antagligen stannat mitt i ett geting- och bromsbo för det surrar ordentligt kring ben och armar. Så här är snabba beslut viktiga, vilket inte är så enkelt som det låter när man cyklat utomjordiskt snabbt i övermänsklig värme. Jokern som för några år sedan var här på träningsläger (ja, ni hör ju hur löjligt det låter, nästan pensionär på träningsläger!) tycker sig känna igen grusvägen och är ganska säker på att den slutar där en asfalterad väg tar vid, detta trots en stor Återvändsgrändskylt lyser upp vägen framför oss. Jokern tar täten och otroligt nog följer resten av sällskapet med, antagligen inte för att det går så himla fort utan snarare för att man litar till 100% på Jokerns navigeringskonster, NOT kanske och simsalabim så efter ett par km är vi snart ute på en fin landsväg igen och snart styr vi in kosan på en än mindre väg på vägen till det annonserade fikat. På uppfarten står en jeep med världsmästarränderna på backspeglarna men ännu har ingen lyckats lista ut vem som ska bjuda oss på fika, kul!

Gofika hos firma Ljungskog/Gozzi

Jokern knatar upp och knackar på och hälsas välkommen till ett fullkomligt dignande bord av hembakt blåbärspaj, hembakade kanelbullar, kaffe, saft, vatten, tillsammans med övriga gruppen och nu börjar nog den äldre delen av gruppen förstå vem som bor här med sin make och nyfödda (ja, 1 år är ju nästan nyfött) son, förutom då Roadrunner som är för ung för att varit med när det begav sig, kanske. Tack Susanne (Ljungskog), Micke och Erik för det grymma fikat och härliga pratstunden som var ett skönt avbrott på söndagens cykeltur och tack Micke för guidningen ut från Rådmansö, vem vet utan den kanske vi fortfarande snurrat runt på ön (som inte är en ö i ordets rätta bemärkelse, tror jag).

Nu var ju planen att ta oss till ett lunchställe en bit söderut men när vi kom dit var magarna fortfarande fulla av blåbärspaj och kanelbullar så ett snabbt beslut blev att det får bli lunch i Vaxholm istället vilket innebar två utmaningar. 1. Kan man betrakta det som lunch när klockan börjar närma sig kväll och 2. Shinkansen som haft ”öråd” med familjen på hemmaplan och blivit informerad om att han minnsann var väntad  hemma inom kort för det var middagsbjudning planerad skulle vara tvungen att avvika vid Svinninge på väg mot Vaxholm (vilket i sig innebar en helt annan utmaning för Shinkansen som i sig hade en distanstävling med arbetskollegor om att tillsammans cykla motsvarande Tour de France totala bansträckning 2020 eftersom firman Shinkansen jobbar för sponsrar TdF och Shinkansen ville ju inte cykla kortare än någon annan på firman den här helgen, hur gick det? Vet inte är det korta svaret från Jokern). Givetvis har Jokern lösningar på det mesta och eftersom dom flesta, inte Jokern dock, var överens om att det inte var någon bra idé att följa den dragna rutten genom en tunnel i Åkersberga så blev det ett stopp där och snabbt beslut om att vi käkar lunch i Åkersberga istället för Vaxholm helt enkelt. Då kan vi dels fortfarande kalla det lunch och vi får åtnjuta Shinkansens sällskap.

Inga billiga grejer här inte

Mycket kalorier gick det åt och servitören, som sa sig förstå sig på cyklisters behov för han hade minnsann haft cyklister där tidigare som haft så dyra cyklar så dom tagit dom med sig in på restaurangen (The Brute, The Drag Race Menace och Roadrunner upplyste ödmjukast INTE servitören att deras  vevpartier sannolikt var för sig kostade mer än de tidigare besökarnas cyklar) bjöd på extra mycket isvatten.

Shinkansen leads the way, and look who’s on his wheel!

Shinkansen ledde oss förnämligt ut ur Åkersberg (inte genom tunneln men ändå) och vi satte fart mot Vaxholm. Vid Svinninge tog vi avsked av Shinkansen som styrde hem mot middagsbjudning och fortsatte mot Vaxholm. Den vane cyklisten vet att till Vaxholm kan man när man kommer norr-/västerifrån ta två vägar, endera den lite mer trafikerade men mindre ”kulliga” vägen via eller snarare förbi Resarö eller den också så ganska trafikerade och definitivt mer ”kulliga” men normalt sett vackrare vägen via Bogesund. Nu började de flesta bli lite möra, förutom Jokern som varit totalstekt sedan flera timmar tillbaka men hade pliktenligt hållit koll bakåt i ledet i flera timmar, och var överens (trodde vi i alla fall) om att vi tar den lite enklare Resarövägen istället för den jobbigare Bogesundsvägen. Tjena mittbena, precis som när en SUMO tolkar ropet Lucka som Attack, så viker vi förstås av mot Bogesund då vi anländer den avfarten, oväntat! Men då, som ett skrik från himlen utropar Roadrunner, max 200 watt uppför och Jokern som på sin höjd har 200 watt i FTP en bra dag (vilket inte är så många) känner att ja, kanske kan det gå att hänga med. Och nu kan ju den som orkat läsa ända hit förstå hur det går med det. Redan efter någon kilometer uppenbarar sig vad som en normal dag knappt är en backe en dag som denna förefaller var värsta Stelvio och Roadrunner tar snabbt täten, lägger sig på utlovade 200 watt, Jokern pressar sig till sitt yttersta och hänger på Roadrunners hjul.  Vad händer då, jo The Drag Race Menace glider med ett smil på läpparna upp jämsides och konstaterar att den här lilla knixen kan man ju lätt knäcka i minst 300 watt. Ja, sen kan ni lista ut hur resten av den sträckan in mot Vaxhom gick.

Någon rackare har lurat upp Jokern från Caféet

Ni cyklister som läser detta vet ju också att när man cyklar Vaxholmsrundan ska man ju passera Rindö från ena eller andra hållet och oavsett vilket håll man cyklar åt så måste, bara måste man, göra allt i sin makt för att hinna med anslutningsfärjan i andra änden av ön (som faktiskt är en ö i motsats till Rådmansö (varför får inte bara öar heta ö egentligen?)), något som Jokern aldrig brukar lyckas med. Nåväl, redan vid lunchen i Åkersberga började The Raw Infinite Power som satt mittemot Jokern och inmundigade sin lunch inse att Rindö-segmentet kommer Jokern aldrig, inte ens med övriga bröders benägna draghjälp, klara att hinna till nästa anslutningsfärja så lika bra här och nu annonsera att vi tar det väl lugnt över Rindö (ni kan ju gissa hur det gick med det, mer lite senare).

Vänteläge i Vaxholm

Vi anländer Vaxholms färjeläge och ser att det är 12 minuter till avgång, tid för att pusta ut lite. Snabbare än ögat kan registrera försvinner först The Raw Infinite Power till närmsta tjorre för inhandlade av ytterligare energi och därefter resten av gänget också och Jokern inser att endera 1. Börjar övriga gänget också känna av värmen och tempot (vilket inom parentes Jokern gjort sedan Stäket dagen innan), eller 2. En konspiration för att nu ska vi köra utav bara he….e över Rindö😊.

Yepp, jag har slagit av cykeldatorn, NOT

Ja, färjeturen går enligt plan, förutom då att The Brute glömmer att slå av sin cykeldator och helt plötsligt sjunker snitthastigheten (Jokerns brukar stiga när han åker färja by the way), och vi cyklar lugnt och sakta av färjan varpå The Raw Infinite Power ser sin chans och lägger sig i spets uppför backen (varför är det alltid uppförsbackar från färjelägen? Förstår att det inte kan vara nedförs men det kunde väl vara platt någon gång?) och Jokern tänker för en kort stund att ”pakten” från lunchen i Åkersberga kanske kommer att hålla, och gissa, det gör den i ungefär 15 sekunder (under vilken man hinner förflytta sig uppför ungefär en tredjedel av backen☹) sen får The Raw Infinite Power återigen feeling och drar iväg i värsta Victor Campenaerts fart (ni som inte vet vem det är kan googla honom men han cyklade i alla fall ganska snabbt under 1 timmes tid förra året). Och gissa  vad, vi hinner till anslutningsfärjans avgång, hurra!

Alltså, hur långt är det hem till Jokern???

En kort diskussion uppstår om hur långt det kan vara kvar hem till Jokern (något som Jokern borde ha stenkoll på men vem har stenkoll efter dryga 40 mil i utomjordisk hastighet och övermänsklig värme, inte Jokern i alla fall. The Drag Race Menace mear att det borde nog inte vara mer än 15-20 km varpå Jokern kommer på det inte så snillrika draget att medelst Google Maps kolla facit. 34km slår ner, eller snarare upp, på ajfån-displayen som en bomb. Snabb Jokerhuvudräkning, 34km med SUMO-bröderna i utomjordisk hastighet = mindre än 1 timme men oöverträffad  mjölksyra i hela kroppen vs 34km i Jokerhastighet = snarare 2 timmar till vila och en kall öl, lätt val, häng på bröderna så länge det bara går. Rutinerad som få lyckas Jokern än en gång lura en av bröderna till en smärre felnavigering så tempot sjunker till anständigare nivåer och Jokern går upp i spets, skyller på trafiken och styr in ekipaget på cykelbanorna och sätter tempot in mot och en bit förbi Gurraberg. Av någon icke förståelig anledning tycker sen någon att det går för sävligt och nu är det ju (för er som känner till området) ”bara” Insjö och F&S-backarna kvar, tjena! Någon anständig SUMO tar vänligen förningen uppför Insjö-backen i ett tempo som t o m Jokern hänger med i denna dag och sen närmar vi oss F&S-backen där man också kan gå in på cykelbanan (som egentligen antagligen alla borde göra) vilket Roadrunner och The Raw Infinite Power först (kloka herrar) gör, snart följda av The Brute (också en klok herre) medan The Drag Race Menace utövar sina magiska watt på vägen och Jokern får total hybris och försöker cykla ifatt honom efter tappat The Brutes hjul. Det håller typ 3 sekunder innan mjölksyran totalt kopplar greppet om precis hela kroppen och tempot sjunker till i princip stillastående (tur det inte blåste sidvind för då hade Jokern flugit av vägen).

Tråkigt nog händer strax efter det den i princip enda allvarliga incident under hela detta äventyr då Roadrunner, framförallt,och The Brute, delvis, prejas  av en SL-buss och det endast är Roadrunners fullständigt eminenta cykelhanteringskonster som gör att han undviker att mosas av SL-bussen. Varför i hela h….e måste busschaufförerna envisas med att försöka mörda oss cyklister? Ja, jag kan förstå att man tycker cyklister på ställen där det finns bra cykelvägar (vilket det till stor del gör precis vid denna incidents händelse) ska cykla på dessa men rättfärdigar det att man medvetet prejar dom cyklister som inte cyklar på cykelbanan? Skulle dom t ex medvetet köra över ett litet barn som slitit sig från sina föräldrar och rusat ut i vägen, skulle inte tro det. Nu gick det bra den här gången men det var ett trist slut (ja, vissa hade flera mil kvar att cykla hem men så är det när man bor på olika ställen) på en annars fantastisk cykelhelg. Det här blev inte ett så kort inlägg men en sån här helg har mycket att berätta och det är helt fantastiskt att cykla med SUMO-bröder där det går fort, känns 100% säkert (inte antydan till minsta incident innan busseländet vilket inte orsakades av någon av oss) och är grymt trevligt. Att som ålderman i gänget trots att allt både få och lyckas hänga med i hastigheterna som delvis begavs är helt fantastiskt så STORT tack bröder Roadrunner, The Brute, The Raw Infinite Power, The Drag Race Menace och Shinkansen för en fantastiskt trevlig och rolig helg.

/The Joker

Facebook Comments